”Om man föder ett stor barn kan man inte ha tillräckligt med bröstmjölk för att bebisen ska bli nöjd, det är lika bra att fylla på med ersättning.
Om man har en liten bebis har man tydligen för lite mjölk till sitt barn, lika bra att fylla på med ersättning. ”
Men hur många barn ligger exakt inom normens gränser egentligen? Det är en väldig tur att människan ändå överlevt så länge, det var ju inte länge sedan man uppfann ersättning menar jag.
Eller har kvinnan plötsligt mist förmågan att producera mjölk anpassat efter sitt barns behov? Konstigt sammanträffande i så fall, eftersom det måste hänt samtidigt som ersättningen kom ut på marknaden.
Nej, jag tror att kvinnan i stället plötsligt miste sin förmåga att våga lita och tro på sig själv.
Jag tror det hände när någonting som fungerat i årtusenden tvunget skulle regleras, styras upp. Eviga vägningar av bebisen kan ge en känsla av att man måste prestera, och stressen om bebisen inte går upp enligt mallen sedan! Man får kanske höra att man måste veta exakt vad och hur mycket barnet får i sig vid varje måltid, men det är svårt när det gäller bröstmjölk. Med flaskan är det lättare att kontrollera. Eller?
Kvinnokroppen är redan under stor press. Sedan barnsben har man fått förstå att den måste kontrolleras, den duger inte som den är. Den ska bantas, rakas, förstoras, förminskas, hållas i trim. Inte kan den väl producera tillräckligt mycket? Tillräckligt bra? Kan man lita på att den gör som den ska? Hur kan man kontrollera det?
Omgivningen behöver bara antyda att man nog inte har tillräckligt med mjölk förrän man tänker den där tanken…. tänk om. Hur vet man? Bäst att skaffa ersättning som back up.
I en idealvärld hade varje familj som vill amma en egen supporterklubb. Ett gäng kärleksfulla människor som, istället för att antyda och ifrågasätta, hejar på och stöttar. Du kan! Lita på din kropps förmåga att göra bröstmjölk! Om det uppstår problem skulle då alla som vill ha tillgång till hjälp och råd.
Skuld och skam skulle då vara utrotade eftersom man visste att man gjort vad man kunnat, om man sedan valde att sluta amma.
Tyvärr ser inte verkligheten riktigt ut så för alla. Men kanske kan vi hjälpas åt att stötta varandra lite mer?
Tro på dig själv! Du duger precis som du är. Varken du eller din bröstmjölk behöver kontrolleras av någon.
I dag blev jag inspirerad av detta inlägg.
Gillar dina inlägg – som vanligt!
Min bild av BB är att personalen drar och petar på de nyfödda stup i kvarten och väger före och efter amning. Den nödvändiga ron som amningen behöver finns icke. Är glad att vi fick vara hemma. Jag var orolig innan mjölken rann till och det blev några samtal till våra härliga BM som sa, lugn, den kommer! – och mycket riktigt
En bekant blev fast på BB då bebisen inte gick upp ”som den skulle”, väl utsläppta blev det skytteltrafik till BVC och väga hela tiden. Jag fick ledsna sms om 50 g hit och dit och försökte få henne till att finna ro och stanna hemma! …men, hon orkade inte amma så mycket bebisen ville och ersättningen åkte fram.
….och så en syster som inte heller orkade amma och ersättningen åkte fram! Min mamma menade att hon också haft tunn mjölk och att min syster ärvt det. Sorgligt att min mor inte fick bättre stöd och kunnat ge det vidare till oss!
Jag blir glad av att du kommenterar!
Tack!
Det är så sorgligt så sorgligt det du berättar om att de som vill inte får den hjälp de behöver. Och alla dessa myter som hänger kvar som fakta. Att amningsproblem skulle gå i arv. Man blir matt.
Jag blir glad av att höra att du hade en bra BM! Tänk vad några lugnande, stöttande, ord kan göra stor skillnad! <3
Ja, min mor fick ju barn då man skulle amma var 4:e timme och det blev ju inte mycket mjölk av det till oss syskon, tyvärr.
Visst är det sorgligt när jag nu genom telefon hör henne säga att min syster då skulle ha ärvt det av henne och att min mamma tycker det är bra att han får ersättning så att han nu sover om nätterna. Men, är man 10 dagar ska man inte sova om nätterna! Man ska amma om nätterna, tänker jag
Våra BM var guld värda!
Tog upp den sovande dottern och la henne till bröstet, jag själv som vaknade av att jag var blöt av bröstmjölk – det var så härligt att se och höra henne klunka i sig 
Bröstmjölken kom nästan på minuten på 3:e dygnet. Åh, vilken lycka det var!
Ja det där är helt galet hur de håller på på BB. När min minsting (3e barnet) föddes nu i början av Januari var det ett fasligt liv på personalen, välment javisst men hade det varit mitt första barn eller om jag varit osäker på mig själv så kunde det satt väldiga käppar i hjulet för vår amning. Hon vägde nämligen nästan 5kg och då räcker ju tydligen inte mjölken alls… Var 3e timme tog de blodsockerprov på henne och varje gång hävdade de att hon låg alldeles för lågt i sina värden och att hon därför var tvungen att få ersättning. Det märkliga var att ingen gav samma information, alla sa olika; jg fick inte amma på 3 timmar, jag skulle amma så mycket jag bara kunde, blodsockervärdet skulle vara över 3,0 mmol, det skulle vara över 2,5mmol osv.
Så höll de på hela tiden och jag blev till och med nekad att åka hem av en barnläkare som inte ens tog sig tid att se efter hur hon mådde utan bara hade sagt att har hon lågt blodsocker ska hon vara kvar punkt.
Till saken hör att hon var väldigt pigg och vaken inte medtagen på något sätt och det visade sig sen när vi kollade att hennes blodsockervärden faktiskt inte varit under det normativa värdet. De hade helt enkelt inte koll på läget. Så all denna stress för ingenting, för att inte tala om hur sönderstucken hon var i sina små lår…
När vi åkte hem på dygn 2 var de fortfarande på mig om amningen och skickade t.o.m med mig ersättning hem till mina protester. Den åkte i soporna fortare än kvickt kan jag säga. Som mest gick hon ner 200g och det är bra mycket mindre än mitt första barn som jag fick åka skytteltrafik med fram och tillbaka till bvc för vägning och han var ändå vad de anser normalviktig vid födseln. Tror han gick ner nästan 400g och jag skyller det mesta på okunskap från vården och att jag själv lät mig påverkas ung som jag var.
Det blev visst väl långt det här ville mest bara säga att jag håller med om det du skriver! Man borde se till att uppmuntra nyblivna mammor till att tro på sig själva och sin förmåga istället för att direkt måla fan på väggen.
Tack för att du delar med dig!
Så underbart att du var stark nog att stå på dig! (Och vad ledsamt att man ska behöva göra det.)
Visst är det bra att de kollar upp bebisarna extra noga om de tror att det behövs.. Men ibland kan man tycka att de kunde se på barnet om det är piggt, aktivt och verkar må bra också, inte bara till siffror och mallar. Och framförallt önskar man att de kunde respektera och lyssna på de mammor som vill amma! Att de kunde stötta och hjälpa till ökad mjölkproduktion istället för att slentrianmässigt erbjuda ersättning.
Så sant.
Med mitt andra barn skrev jag väldigt tydligt i förlossningsbrevet att ingen tillmatning skulle ske om det inte fanns medicinsk indikation på att det var absolut nödvändigt. Och så födde jag en gosse på 4,7 kg – över gränsen för när de brukar tillmatas p g a storlek. Men ingen sa ett ord om det. De försäkrade mig om att han var inom normalspannet för en bebis som gick 13 dagar över tiden, och 5 dagar senare var han uppe i sin födelsevikt, på fri amning.
Vad härligt att höra!
Jag födde ett litet barn (2690 g i v.41) och inte förrän hon var sex veckor fattade jag att hon inte var i princip döende. När läkaren på BVC förklarade att man inte kan stoppa in alla barn i samma mall. Att jag inte fattat det tidigare! Kan det ha berott på att vi på BB (utan att ha träffat en läkare eller tagit några prover) fick veta att vår dotters låga blodsocker skulle ge henne hjärnskador om hon inte fick ersättning och att vi sedan fick gå och kontrollväga henne varje dag första tiden?
Tänk om man hade blivit så här peppar när man behövde det! Fantastiskt inlägg! Tack!
Jag hade tur och hamnade på ett amningsvänligt BB. Hörde inte ett enda ord om ersättning under de två dygn vi var där, utan det var bara amning amning amning, och hudkontakt. Uppmuntrades till och med att sova med sonen.
Vi fick hyfsad hjälp tycker jag och blev visade både amning och handmjölkning, även om taget kunde varit bättre (aj vad ont det gjorde!!). Däremot var det jobbigt med en del motstridiga råd från sköterskorna (”han har ont i magen”, ”nej, han är hungrig”), och att jag var så ensam eftersom maken inte fick stanna över natten. Vi uppmuntrades att stanna längre än jag egentligen ville eftersom sonen var trött och inte ville suga så mycket, men ingen tvingade oss till något.
Med nästa barn ska jag åka hem så tidigt som det bara går, bädda ner mig och lillen i sängen och bara amma i några veckor!
Ja, man behöver så mycket stöd för att orka ibland. Jag vet inte vad jag hade gjort utan min makes stöd. Varje kväll då jag kommer ut från sovrummet och vill gråta och bara ge upp amningen för gott är jag SÅ glad att jag har en man som kramar mig och inte säger något, för han vet att jag innerst inne vill och kommer att fortsätta, eftersom vi båda vill det bästa för vårt barn. Om jag hade haft en partner som istället hade sagt att jag borde sluta, som jag har hört att många gör, så vet jag inte om jag hade orkat. Eller jo, det hade jag, men jag tror att många många faller under sina familjers, sin partners och sina vänners press. Och om man bara kunde slippa den där frågan: ”Har du verkligen mjölk nog?” som alltid ska inplantera ett litet frö av undran hos en. ”Ja, kanske jag inte har mjölk nog?” tänkte jag i början. ”Kanske det är därför som han ligger och suger och suger dygnet runt, för att pressa ut de få dropparna han kan få?” Jag är glad att jag hittade till Sjalbarn, där har man sin hejarklack! och ja, min påläste make såklart, som vet det mesta om amning också
Oj, nu blev det en hel uppsats här… men det engagerar mig! Kram!
Jag är så glad att ni delar med er och kommenterar! Tack! <3
Härligt inlägg! Jag litar på min kropps förmåga men det är svårt att värja sig känslomässigt när andra ifrågasätter. När första dottern hade magknip första gångerna så frågade maken ”kan det vara din mjölk?” vilket fick mig att gå i taket och skälla ut honom som vågade säga så till mig, men ändå så blev det kvar en liten liten tvekan i mig. Jag hade dock massa andra runtomkring som var betydligt mer peppande så det blev inget värre än så, men kan tänka mig att om sen bvc-sköterskan, min mamma, svärmor osv. också hade kommenterat något liknande så hade jag kanske gett upp hoppet om amningen.
Jag födde ett barn med låg födelsevikt, 2,2 kilo till 49 cm – sorgligt mager, hon har legat och svulitit i magen verkade det som.
Det var en hemsk chock efter två normalstora barn, men också tur att det var mit tredje och jag hade bra självförtroende när det gällde amningen.
Nu är hon född planerat hemma – det hade inte upptäckts under graviditeten att hon var liten för tiden – och jag slapp rutinmässig tillmatning enligt sjukhusets rutiner för låg födelsevikt. Vi fick visserligen många restriktioner från barnmorskorna som man inte får för normalviktiga barn. Men hon gick upp snabbt på enbart bröstmjölk och kom ikapp bra, på 6 månader hade hon tredubblat födelsevikten.
Men jag ska inte sticka under stol med att det var jobbigt, stor skillnad mot att amma ett normalstort barn. Hon behövde ammas så mycket mer, hon var ju helt utsvulten. Men visst går det alldeles utmärkt bara man orkar och vill!
Cecilia: det är väl så att om man VILL så orkar man!
Tack för ett lysande inlägg. Har ju tyvärr själv varit mitt i den där röran för inte så längesedan. Började redan på patienthotellet där de tyckte att lillan skulle få lite ersättning då hon gått över tiden. Fortsatte med dålig viktuppgång och skytteltrafik till bvc som krävde att vi skulle ge ersättning, fruktansvärt stressande. Tror nog faktiskt att de tre tre första månaderna efter vår dotters födelse var de värsta i mitt liv, men förstås också de bästa. Tack och lov var min man ett stort stöd när alla andra tvivlade. Jag hoppas stå säkrare och starkare inför nästa barn. Vill görna uppmuntra och stötta mammor som börjar tvivla men ofta känns det som att de tar illa vid sig när mann berättar vad man själv har gjort för att få det att fungera. Önskar att det var mer acceptabelt att prata om amningsproblem. Det känns som att många har det men ingen vågar prata om det…
Tack för en fantastisk blogg som gör en varm om hjärtat…
[...] mellan amningarna. Detta är gammalt skrock och myter som idag är förkastade av vetenskapen. Lita på din egen förmåga att göra mjölk! Lita på att din bebis är född med egenskapen att själv känna när hen vill och behöver [...]
[...] med frågor eller för stöd. Kanske känner man sig ensam eller ifrågasatt i sitt val att amma. Att känna stöd och gemenskap är en viktig komponent för att få amningen att fungera och för att sedan välja att fortsätta [...]
[...] Problemet är ju bara att våga lita på sig själv, sin kropps förmåga att fixa fram så mycket mjölk som barnet vill ha och behöver, och barnets förmåga att visa när hen vill amma. Det är inte alltid det lättaste. [...]
Min dotter föddes fyra veckor för tidigt. Jag fick inte föda på ”mitt” sjukhus utan åkte till NUS där hon lades in på barn 4 strax efter födseln. Hon tillmatades väldigt snart efter födseln, men hade ett blodsocker på under 1,5 mmol och fick sockerdropp i två dygn. Hon sondmatades dessutom. Men vilken oerhörd pepp det var att ligga där! På neo är de så övertygade om bröstmjölkens fördelar, ja fick börja pumpa snart efter hennes födelse och amningsträna. Mjölkköket skröt om mjölken jag pumpade ur och personalen bekräftade hela tiden att jag ju hade mat i mängder och var väldigt noga med att förklara om tilläggsmatningen, varför de gav de mängder de gav och hur tillmatningen skulle fasas ut. Stor skillnad mot första barnets födelse där tilläggsmatningen beslutades om i all hast av en uska som sade till mig att jag inte skulle vara ledsen för att jag inte kunde amma. Jag fick pumpa ur EFTER tillmatningen och fick ut samma mängd som hon just gett min son på flaska. ”Oj då! Det trodde jag inte!”… Och det var det amningsvänliga sjukhuset.
Nu brottas vi med samma problem som kag hade med sonen, dvs att min dotter vid två månaders ålder avvikit från kurvan. Skillnaden är att jag denna gång vet att maten finns där, det är inte problemet. Jag misstänker att det antingen handlar om att mina barn är alldeles för duktiga på att sova – sonen sov ju 10 timmar regelmässigt om natten vid den åldern, min dotter kan lätt sova 5-6-timmarspass – eller så är det en helt naturlig kurvavvikelse för dem båda. Hursom vet jag att det inte finns anledning att ge ersättning, mat finns det så det räcker och blir över. Har dock börjat om att väcka henne var tredje-fjärde timme… Supporterklubb? Min man och, lite otippat, min mor som aldrig ammat som tycker att jag ska be bvc ”dra dit solen inte skiner”.
[...] Mer om vikten av amningsstöd. [...]