Det har mycket riktigt blivit en debatt kring gårdagens omslag.
Det jag försökte få fram igår, var att bilden eller motivet i sig, barnet och mamman, inte stör mig. Det borde visas fler bilder på stora (och större) barn som ammar.
Det är bilden i kombination med texten jag reagerar på som onödigt provocerande. Texterna antyder dels att man inte är en tillräckligt bra mamma om man inte ammar. Dels att långtidsamning är en extrem handling som bör ifrågasättas. Jag håller inte med om något av det.
Att de klätt barnet som en militär/minikarl och ställt honom på en stol för att skapa en synvilla av att han är väldigt stor är en bisak i sammanhanget, men det bidrar till och eldar på de negativa kommentarerna. Det är helt onödigt och inte vad vi behöver för att skapa en mer tolerant amningsdebatt.
Amningsbloggen kommenterar artikeln om omslaget i Rapport:
Rebecca Weidmo Uvdell pratar gärna om amningsmaffian och om kvinnors fria val vad gäller amning. Valet att amma länge är dock inget hon är beredd att försvara. Till Rapport säger hon att amning hindrar barns utveckling och att det inte är bra om fyraåringar dricker middag – dvs helammas.
Jag vet inte om Rebecca Weidmo Uvdell verkligen är så okunnig som hon verkar, eller om hon medvetet skrider fördomar om amning och misstänkliggör ammande mor-barn-par. Klart är dock att valfriheten hon efterlyser inte omfattar att fortsätta amma i flera år.
Amningsmotståndarna kommer ofta med känsloargument, egna erfarenheter och en del myter som slagträn i debatten. De vill att alla ska acceptera att de inte vill amma (vilket är en självklarhet!), men få är beredda att acceptera att det finns de som vill amma länge.
Rebecca Weidmo Uvdell uttrycker bland annat följande myt: ”Det finns absolut vissa hälsovinster för barnet att amma men hur stora är omdiskuterat och det handlar i huvudsak om barnets första 2-3 månader. Efter det är det mer att det är praktiskt och mysigt för kvinnan och barnet.” Jag undrar var forskningen bakom detta påstående, som går helt emot WHOs globala rekommendationer och samlade nutida forskning, kommer ifrån.
Hon menar vidare att det finns ett egenvärde i att låta barnen växa upp och att man genom att amma för länge hindrar barnets utveckling. ”Barn är gjorda för att äta mat. Om en fyraåring dricker sin middag kanske barnet inte äter så bra.” Jag undrar var motsättningen i att låta barnet växa upp och att samtidigt amma vidare ligger? Jag undrar även vilken forskning som ligger bakom uttalandet om att amning hindrar barns utveckling? Jag har nämligen bara läst forskning som pekar på motsatsen. Vidare återkommer myten om att långtidsammande barn ammar istället för att äta fast föda.
Exempel på forskning kring långtidsamning.
Jag håller (föga förvånande?) med Cecilia Kauppi när hon säger:
[...] Det är egentligen ingen större skillnad mellan att barnet sitter i förälderns knä och ammas på kvällen som att de får nappflaska. Det konstiga är inte att treåringar ammas utan att vi på bara 100 år kommit att se det som något konstigt i vår kultur.
Här finns länkar till mina tidigare inlägg om långtidsamning. Bland annat texten om nattamning och känslor.
I debatten om amning och långtidsamning pratas mycket om framförallt mammans behov och känslor, men man glömmer ofta en viktig part i amningsrelationen. Barnet. När det gäller just långtidsamning blir detta extra märkligt. Man kan anta (eftersom det är i princip omöjligt att tvångsamma ett barn) att de som väljer att amma vidare gör det för att de båda vill och trivs med det. Varför ska någon ha åsikter om det? Varför är det så svårt att acceptera? Varför värderas barns känslomässiga behov så lågt?
Amning är så mycket mer än bara mat!
Läs gärna även detta utmärkta inlägg av Mapagaille om den här märkliga intoleranta syn på långtidsamning.
