Fina Jonna med bloggen Amningshysteri har skrivit en berättelse om sin amningsupplevelse.
Hur amningen startade lite problematiskt, hur hon kämpade och fick stöd av sin man (och av Amningshjälpen) samt hur hon nu tack vare stöd, vilja och envishet kan njuta av fungerande långtidsamning.
[...] I desperation ringde jag en bekant som fött barn något år tidigare och hon berättade att hon också haft ont i början, det hade blivit blåsor och vid något tillfälle ytliga sår. Då hade hon ammat på det andra bröstet ett par gånger tills det ömma kändes bättre, eller varvat med ersättning på flaska. Jag tackade för råden, tittade ner på mina blodiga och variga bröstvårtor (den ena hade en djup skåra rätt över och var i det närmaste kluven) och konstaterade att det där var något som troligtvis inte skulle gå tillbaka över en eftermiddag.
Huden på och runt bröstvårtorna läker visserligen snabbt om inte svamp eller bakterier får fäste, men en måste först och främst ändra på det som orsakar problemen. Väldigt ofta beror såren på att barnet inte får ett tillräckligt stort tag. När en ammar fritt på barnets tidiga signaler, utan att forcera, får det tid på sig att göra sig redo och då dess tunga vilar då mot munbotten och det sedan gapar stort ryms hela bröstvårtan inne i munnen. Fast det visste jag förstås inte då.
[...]
Jag vill att alla som har en önskan att amma ska få det stöd de behöver för att få det att fungera. Som hjälpmamma bidrar jag till att fler får den möjligheten.
Jag känner igen mig i så mycket. Det började på precis samma sätt för mig och min förstfödda. Med den enda skillnaden att mitt barn tillslut bröstvägrade på grund av tuttförvirring och utan hjälp eller amningskunnigt stöd blev det slutet på amningen för oss. Min lösning den gången blev att pumpa och ge på flaska.
Min upplevelse ledde dock till samma sak som Jonnas. Jag blev hjälpmamma med en önskan om att alla som vill amma ska kunna få all den hjälp och allt det stöd de vill ha och behöver för att få det att fungera.
Klickade vidare direkt och läste hela berättelsen. Det gjorde ont i hela mig när hon beskrev hur hennes amning startade.. Fick för tre månader sedan mitt första barn, har inte några i min närhet som har ammat utan alla har gett ersättning av olika anledningar.. För mig har amningen känts så viktig och därför började jag läsa massor på nätet (bla din blogg som jag har lusläst flera gånger om) och fick även min sambo att läsa på. Tack och lov hittade grabben det rätta taget direkt och amningen har gått som på räls (med toppar och dalar naturligtvis!). På BB och BVC i vår lilla stad finns ingen hjälp att få om något skulle gå snett, det har mina vänner fått erfara. Är så glad för din blogg, den har gett mig så mycket stöd. Tusen tack räcker inte, för närheten som amningen ger mig och min grabb är ovärderlig!
Tack så hemskt mycket för fina ord! <3
Tack för länkning, kära du!