Amningsnormer och normbrytare

De allra flesta kvinnor är fysiskt utrustade för att kunna amma. Trots detta är en uppfattning om att inte ha tillräckligt med mjölk den vanligaste orsaken till problem bland ammande kvinnor. (Riordan, Wambach, 2010) Frågor om otillräcklig mjölkmängd och svag viktuppgång är också de vanligaste amningsfrågorna jag får via mejl och de mest sökta inläggen i bloggen.

Varför är det så här?

Jag tror att det handlar om många olika saker. Omgivningens kommentarer, egna förväntningar och/eller förutfattade meningar, grundläggande amningskunskap fattas (tänk tillgång och efterfrågan), självtillit och omgivningens bristande stöd. Läs gärna kommentarerna under det här inlägget, om att mäta längd och inte luras av omgivningens vikthets.

Anatomi och fysiologi i all ära, men social och kulturell påverkan har en stor betydelse när det kommer till möjligheterna för en kvinna att uppnå och uppleva en tillfredsställande amning. Att passa in i mallen, att följa normen, kan vara oerhört viktigt (till och med avgörande) för många. Den snäva normen kan även påverka oss helt omedvetet. Den sociala och kulturella påverkan börjar redan i barndomen. Genom att våga bryta normerna, våga prata om amning och amma i det offentliga rummet kan man påverka och medverka till att ta kål på en del myter som tyvärr försvårar och ibland till och med omöjliggör amning.

Att vara normbrytare, att vara (eller känna sig) ensam om sitt val av sätt att göra en sak på, kan vara svårt. Den svenska amningsnormen är oerhört snäv. Man ska amma men inte för mycket och inte för lite. Inte för kort tid och inte för länge. Helst ska man hålla sig runt 6 månader. Acceptansen är generellt låg för dem som väljer delamning, flaskmatning eller långtidsamning.

Det här med amningsnormer är inte för mig och därför känns det viktigt att visa en annan sida, att visa att det finns fler sätt att göra det på. Och det handlar inte bara om amning, det kan även handla om sömnmetoder (vilka jag ogillar skarpt) och annan självständighetsträning (självständighet är någonting som utvecklas, inte något som måste läras in. Och definitivt inte i tidig ålder. Detta är ytterligare en kulturell föreställning).

Jag ammar mitt barn till sömns varje kväll medan jag bär henne i min famn. Hon sover i min säng och ammar fritt dygnet runt. Hon är 2,5 år.

Jag ammar på ett (1) bröst och så har jag gjort i 31 månader nu. Detta är också ett sätt.

Mer om vikten av amningsstöd.

Read Full Post »

Din guide till ergonomiskt bärande

Jag har nämnt några gånger att vi bär i sjal. Bland annat i ett inlägg om att bära och vara nära den lilla bebisen, och här finns mer om hur närhet påverkar barnet och amningen.

Audhumble har skrivit ihop en heltäckande och utmärkt guide om man är nyfiken på att bära i sjal. Om vilka olika sorters bärsjalar det finns och hur man kan tänka när man ska välja.

Här hemma finns flera olika bärsjalar plus en ergonomisk bärsele (Ergo).

Trikåsjalar till vänster, vävda långsjalar i mitten och en kortsjal längst till höger.

För mig handlar det om avlastning och utseende när jag väljer bärtyg. Jag köper uteslutande begagnat eftersom det dels är bättre för miljön och dels är sjalarna då dessutom mycket mjukare. Andrahandsmarknaden på bärsjalar är stor eftersom många vill prova nya märken och färger hela tiden. Min favorit utseendemässigt bland sjalarna i garderoben just nu är Easycare Sol, avlastningsmässigt är det den röda Storken (Storchenwiegen).

Anledningen till att man (jag) vill ha flera olika bärsjalar är att olika sjalar har olika användningsområden, precis som man kan läsa om i Audhumbles inlägg ovan. En bärsjal blir som ett plagg och vem vill ha samma tröja, samma färg eller mönster varje dag i flera år? Bär man mycket är det roligt med lite variation helt enkelt. Dessutom kanske man vill ha en sjal som är svalare till varma dagar, en som är kraftigare och avlastar bättre för långpromenader, en som är kortare för ryggbärande och så vidare.

Olika märken har olika vävsätt, färger, tjocklekar och känsla. Ofta får man en egen favorit så det är svårt att råda någon annan, man får prova sig fram helt enkelt. Att känna på och prova lite olika sjalar innan man handlar kan vara en bra idé. Man kan gå på en sjalträff eller ta sig till en butik med flera olika märken.

När man ska lära sig att knyta en bärsjal kan man också med fördel gå på sjalträff och få praktisk, handgriplig, hjälp de första gångerna. Annars finns det många filmklipp och bilder på internet som utförligt visar hur det går till. Själv använder jag mig uteslutande av Omslutet X med krysset på utsidan, utom när bebisen är alldeles nyfödd, då jag knyter med krysset innanför smocken.

Om man har en liten bebis är en trikåsjal en bra nybörjarsjal. Den är lätt att knyta och den är mjuk och mysig för bebisen. När man behöver mer avlastning är det dags att byta till en vävd långsjal. Den är inte lika förlåtande vid knytning, men efter lite övning reder man ut det. Stå gärna framför en spegel när du knyter, då är det lättare att se att du får med allt tyg på rätt sätt.

För att barnet ska sitta ergonomiskt ska knäna vara högre upp än rumpan. Detta kallas grodposition. Här är en video som visar hur sjalen ska gå från knäveck till knäveck på barnet när man knutit på rätt sätt. Med grodpositionen får ryggen en mjuk böjning, en för barnet naturlig kroppshållning. Till skillnad från om man har barnet i en oergonomisk sele där sittdelen är smal och barnets ben hänger rakt ner. Här får ryggen istället en svank och höften blir framskjuten. Detta belastar barnets kropp på helt fel sätt. Även för dig som bär blir det fördelar med bärsjal eller ergonomisk sele, du får bättre avlastning när tyngden hamnar på höfterna istället för på axlarna.

Så här skrev jag härom dagen om fördelarna med att ha barnet vänt mot sig, och inte ifrån sig: I dagarna visade forskning något som många föräldrar redan vetat länge. Att barn mår bäst av att vara vänt mot föräldern i vagn, bärsjal eller ergonomisk sele. Att barnets puls sänks och stressen minskar. Inte kärnfysik direkt. När barnet är vänt mot föräldern har hen möjlighet att se världen genom dennes ögon. Barnet ser på föräldern hur denna reagerar på möten och saker i omgivningen. Att vara vänd mot världen utan att kunna se sin förälder och vara utelämnad till att själv avgöra vad som är fara eller ofarligt är oerhört stressande och tröttsamt för det lilla barnet. Hjärnan kan inte ta in alla intryck och bearbeta allt som kommer in. Och ska inte heller behöva göra det, det är vårdtagarens ansvar.

Vill man veta mer om bärsjalar och bärande så kan man kolla in Sjalbarn.se. Där finns mängder med information om olika märken och försäljare och recensioner på sjalar och ergonomiska selar. Försäljning av begagnade sjalar och selar och information om sjalträffar i ens närhet. Där finns även information om hur man själv kan sy sina egna ergonomiska bärredskap.

Read Full Post »

Fri amning och vikten av närhet

Jag är övertygad om att närhet är något av det allra viktigaste när det gäller barn och speciellt små barn.

Jag kan inte nog betona hur viktigt det är med fri amning om man vill amma fullt och ha en väl fungerande amning.

Närhet och fri amning förstärker och underlättar varandra.

Om man flaskmatar är det lika viktigt med närhet och mycket hud mot hudkontakt. Även när man flaskmatar kan man mata efter barnets egna signaler. Man kan låta barnet ligga bar i famnen mot den nakna huden när man ger flaskan. Håll alltid barnet nära dig, vänd mot dig, när du matar och låt bara ett fåtal personer ge barnet flaskan. Var uppmärksam och mata aldrig mer än vad barnet vill ha, tänk inte att hen alltid måste tömma flaskan, låt barnet själv känna efter när hen är mätt.

Fri amning är motsatsen till reglerad amning. Att amma på barnets första signaler, att inte reglera efter klockan. Både barn och bröst är designade för att amma ofta. Glesa amningar (som 3 – 4 timmar mellan amning) gör det är svårt för de flesta att uppehålla en tillräcklig mjölkproduktion. Barnets mage mår bra av många små mjölkmängder till skillnad från färre tillfällen och stora mängder. Bröstmjölk är lättsmält och passerar mag-och tarmkanalen snabbt vilket gör att bebisen snart blir hungrig igen, hon behöver äta ofta.

Även mamman har kroppsliga behov av närhet till det lilla barnet, brösten spänner och droppar och visar att vi behöver gå till vårt barn när det gråter. Vi är designade för att vara nära varandra och inte att lämna barnet ensamt i eget rum, låta barnet gråta eller låta det vänta långa stunder.

Människobebisen är omogen när hon föds. Barnet föds med omogen kropp och hjärna eftersom hon inte hade tagit sig ut genom mammans snippa om hon fått ligga kvar i magen och växa lite till.
I magen har barnet tillgång till mat och närhet dygnet runt. Dessa förhållanden ska helst inte förändras så mycket när hon kommer ut i världen. Det bästa för bebisens utveckling är om man kan efterlikna de förhållanden hon kommer ifrån och ge mycket till konstant närhet samt erbjuda bröstet vid minsta signal från barnet. Kängurumetoden är mycket framgångsrik inom neonatalvården och mycket hud mot hudkontakt fortsätter som sagt att vara bra (även för fullgångna barn!) i flera månader.

Fri amning betyder inte att man är fri att amma när man vill. Fri amning innebär att man ammar när barnet vill.
Det är inte när den vuxna tror att barnet borde vara hungrig eller när den vuxna anser att det är dags. Det ska inte gå si eller så många minuter eller timmar mellan amningstillfällena och det ska inte vara ett visst antal per dygn.

Fri amning är att inte tänka på amning som överföring av mat. Det är att låta barnet avgöra om och när hen vill sutta. Att vara lyhörd och prova med bröstet först. Att förstå sitt barn och bekräfta med bröstet. Fri amning är att amma på de tidiga signalerna. Det kan vara ett pip, en hand mot munnen, huvudet som vänder sig och letar och nosar. Om barnet börjar skrika har det gått för långt, skrik är en sen signal.

Det går utmärkt att barnet är hos den icke ammande föräldern mellan amningarna, barnets signaler kan båda föräldrarna snabbt lära sig genom att ha barnet nära och vara närvarande. Den av föräldrarna som inte ammar är precis lika viktig för barnet, även den första tiden, och kan medverka i alla moment utöver just amningen. Det går dessutom utmärkt att sitta bredvid och mysa även under amningen.

I dagarna visade forskning något som många föräldrar redan vetat länge. Att barn mår bäst av att vara vänt mot föräldern i vagn, bärsjal eller ergonomisk sele. Att barnets puls sänks och stressen minskar. Inte kärnfysik direkt. När barnet är vänt mot föräldern har hen möjlighet att se världen genom dennes ögon. Barnet ser på föräldern hur denna reagerar på möten och saker i omgivningen. Att vara vänd mot världen utan att kunna se sin förälder och vara utelämnad till att själv avgöra vad som är fara eller ofarligt är oerhört stressande och tröttsamt för det lilla barnet. Hjärnan kan inte ta in alla intryck och bearbeta allt som kommer in. Och ska inte heller behöva göra det, det är vårdtagarens ansvar. Närhet på avstånd, sittandes i vagnen.

När barnet är runt året är människohjärnan ungefär likställd med många andra däggdjurs hjärnor som nyfödda. (En exempel på en annan art som också föder omogna ungar är kängurun. Den nyfödda kängurun släpper inte bröstet med munnen under dess första två till tre månader i livet, efter ett halvår kommer den ur pungen för första gången. Därefter fortsätter den att dia genom att stoppa ner huvudet i pungen och om där finns ett syskon så diar de på olika spenar.) Människobarnet har ingen egen biologisk nytta av att utsättas för självständighetsträning, det är helt och hållet en kulturell föreställning som utövas i västvärlden. Självständighet är någonting som utvecklas, inte något som måste läras in. Och definitivt inte i tidig ålder.

Read Full Post »

Favoritsjalen

Så här kan det se ut när vi går till dagis och hämtar storasyster. (Elsa tog bilden när vi kom hem.)

Minea sitter i en Easycare Sol, favoritsjalen just nu.

Read Full Post »

Bebisbesiktning

Idag började vi dagen med ett besök på Bvc. Minea skulle på kombinerad 10- och 12-månaderskontroll. Hon vägdes, mättes och fick spruta i båda benen. Allt ser bra ut, hon följer sin kurva alldeles utmärkt.

Hon passade på att prova 18-månaderskontrollen också när hon ändå var där och pekade ut näsa, öga, hår, mage, snippa, hand, fot, mun och tunga samt gick och hämtade diverse plastdjur som farbror doktorn frågade om (häst, katt, hund, elefant osv). Det är ju några av de roligaste lekarna just nu så Minea trivdes (ända tills de tog fram sprutorna).

Nu börjar hon bli lite varm och hängig. Jag hoppas att hon inte ska få en lika kraftig reaktion den här gången, som hon fick efter förra omgången sprutor. Men vi tar det lugnt och bär och myser hela tiden. Och jag ammar och ammar och ammar. Det är det enda hon är sugen på just nu. Och en och annan vindruva.

Read Full Post »

Vi lever i symbios.

Vi är nära nära. Andas samma luft. Känner varandras hjärtslag. Jag snusar in ditt fjuniga hår i näsan.
Omsluter dig i min famn.

Vi bär våra barn. Jag inspireras av (och hämtar kraft hos) ett ursprungsfolk som sätter ner sina barn på marken först när de kan ta sig fram själva.
Jag är övertygad om förträffligheten i mycket hud-mot-hudkontakt. Kängurumetoden är dokumenterat överlägsen när det gäller spädbarn, jag ser att det finns vinster med att fortsätta bära längre än så.
Jag drar det inte så långt att jag låter bli att sätta ifrån mig barnet helt, vi sitter på lekfilten ibland och Minea leker och tränar på att krypa. Det går ganska snabbt nu! Igår reste hon sig mot bordet och var så stolt. Men vi är nära varandra dygnet runt.

Minea sover hos mig på natten. Elsa var två år när hon fick sin första egna säng och planen är att det blir likadant för Minea. (Elsa väljer nu själv var hon vill sova, hos oss, eller i sin egen säng.) Det är oerhört smidigt för Minea när hon äter på natten, att bara kunna vrida på huvudet och känna bröstet där vid kinden och ta sig ett sutt. Hon äter och sover på samma gång. Och jag somnar också medan hon äter.

Minea sitter i sjalen på min mage till exempel när vi lagar mat, hämtar storasyster på dagis eller bara myser. Eller i Ergon på pappas mage när vi går på promenad hela familjen.
Vi bär därför att vi är övertygade om att barn utvecklas bäst i en nära, kärleksfull miljö. Med ständig och omedelbar tillgång till föräldrarna där intryck och känslor kan få bekräftelse, där man kan få skydd, mycket ögonkontakt och möjlighet att amma fritt.
Jag vet att man inte kan skämma bort ett barn med kärlek och närhet. Jag tror inte på att ett barn blir osjälvständigt om det inte får träna på att vara ensamt, snarare tvärt om faktiskt. Och den motoriska utvecklingen blir inte heller dämpad av att bli mycket buren. Elsa tog sina första steg utan stöd när hon var 7 månader och 10 dagar och hon bodde i sjalen på min mage sina första sex månader i livet, så där har vi ett bevis på det.

Jag har ett behov av att vara nära Minea precis som hon har ett behov av att vara nära mig och vi omfamnar detta behov. Jag ser ingen anledning att bryta upp vår enhet. Vi är ett.
Hon kommer så småningom att börja utforska världen runtomkring mig. Snart vandrar hon på en stig vid sidan om min, hon kommer att hitta sina egna vägar och om ett tag sticker hon iväg på en runda lite längre bort. Men hon kommer att veta att hon alltid är välkommen tillbaka. När som helst.

När man vet att man har fri tillgång till kärlek behöver man inte ständigt be om det. När man är fulltankad med närhet och kärlek har man trygghet att vara den man är. Att utvecklas utan rädsla att när som helst bli övergiven. Att leva i tillit till att man alltid är välkommen. Det tror jag är en bra grogrund för en människa.

Det är för mig fullständigt främmande hur man medvetet kan låta sin bebis ligga ensam och gråta i en spjälsäng.
Jag tillhör dem som är övertygade om att även små barn känner smärta. Såväl fysisk som psykisk. Att lämna ett litet barn ledset och ensamt i ett mörkt rum leder till att grundlägga en djup otrygghet, osäkerhet och uppgivenhet. Upprepad och långvarig rädsla och stress sätter negativa spår i hjärnan.

Läkaren Nils Bergman pratar om att stimulera, och därmed behålla, synapser i hjärnan. Synapser används vid hjärnans utveckling. Dessa stimuleras till exempel genom hudkontakt, ögonkontakt och bärande. http://www.abctidning.se/x0503a.html . Han säger att ”Barn föds med maximalt antal synapser, dvs kontakterna mellan nervcellerna. Nervbanor bildas mellan de synapser som används, och oanvända synapser dör bort. Redan vid sex månader är alla hjärnceller färdigbildade. Därefter är kopplingarna, nervbanorna, det viktiga. Dessa nervbanor kan vara stressbanor eller nöjesbanor beroende på vilken miljö barnet vistas i. Använder barnet stressbanorna så tillbakabildas nöjesbanorna. Stressbanorna permanenteras sedan för resten av livet.”

Förutom de uppenbara negativa följderna som kommer av att inte respektera sitt barns känslor kan man alltså påverka sitt barns mentala hälsa negativt, för mycket lång tid framöver. Till exempel genom att använda sig av den i dag tyvärr så populära fem-minutersmetoden. Vi blev till och med rekommenderade den metoden på vårt bvc när Elsa var liten. Eftersom jag anser att den metoden kan liknas vid barnmisshandel så tycker jag att det är djupt beklagligt att bvc rekommenderar den till intet ont anande förstagångsföräldrar som kanske blint och okritiskt litar på sin bvc-läkare. (Bvc har för den delen kommit med flera helt huvudlösa förslag under de åren vi haft anledning att ha kontakt med dem, jag återkommer med största sannolikhet till dem framöver.)

Vi respekterar våra barns känslor och behov på samma sätt som vi respekterar varandra som vuxna. Vi lever i den här familjen på lika villkor. Maktspel och prestationsbaserade belöningssystem göre sig icke besvär.

”Bär ditt barn som den sista droppen vatten” skriver Björn Ranelid.
Så bär vi våra barn. Nära nära.

Read Full Post »