Någon har kanske märkt att jag gärna använder hen som pronomen när jag skriver här i bloggen. Ibland för att slippa skriva hon/han men oftast för att det faktiskt inte spelar någon roll om barnet har en snopp eller en snippa. Jag tänker att man utifrån könet ofta omedvetet bildar en förutfattad mening om barnets personlighet och skapar sig en bild av hur denne är utifrån den (kanske helt missvisande) bilden. Ett barn är ett barn, det är helt ointressant att veta på vilket sätt barnet kissar.
Häromdagen kom det hem en bok från Olika förlag i brevlådan, där författaren Jesper Lundqvist har tagit fasta på just detta pronomen. Boken heter Kivi och monsterhund och är Sveriges första barnbok som uteslutande använder hen.
Boken är riktigt bra!
Vi har flera böcker från Olika förlag här hemma och jag måste säga att de är av varierande kvalitet, även om grundtanken i alla böcker är fin.
Men Kivi och monsterhund är fängslande från första sidan med sina fantastiska rim, roliga ord och bilder och alla oväntade vändningar. Både min stora och min lilla lyssnar intensivt och lever sig in i berättelsen med kommentarer och skratt.
I pressreleasen kan man läsa:
Olika förlag skriver nutidshistoria igen.. med hen.
”Varje gång man skriver ”han” eller ”hon” får man ett kulturhistoriskt bagage att förhålla sig till; medvetet eller omedvetet måste man möta upp eller bemöta sina egna och andras bilder, tyckanden, fördomar och generaliseringar om manligt/kvinnligt och pojkigt/flickigt. Det är jätteskönt att slippa den biten”, säger författaren Jesper Lundqvist. Han får medhåll av Karin Milles, docent i svenska vid Södertörns Högskola: ”Hen är ett elegant sätt att öppna upp för tanken att varje person framförallt är en unik människa, och inte bara en flicka eller pojke, kvinna eller man.
Olika förlag skriver vidare att språket spelar roll. Särskilt när det handlar om att befästa eller förändra tankemönster och normer. Ord som hon och han bär med sig många föreställningar som ofta är stereotypa.
I Barnboksprats intervju med författaren Jesper Lundqvist kan man läsa följande:
Varför är detta med att använda ett icke könsbestämt barn i din bok så viktigt?
– Jag skulle vilja vända på frågan: varför är det så viktigt att könsbestämma barn i alla böcker? Min upplevelse är att i de allra flesta historier, inte minst sådana som handlar om och är riktade till barn, spelar karaktärernas kön ingen som helst roll. Kivi och Monsterhund handlar om ett barn som önskar sig en hund, inte en pojke eller en flicka som önskar sig en hund. Därför skriver jag om ett barn, och inte om en pojke eller flicka – eftersom det helt enkelt inte är relevant för historien vilket kön barnet har. Förhoppningsvis gör det också att det är lättare för mottagaren av historien att identifiera sig med Kivi.
[...]
– ”Problemet”, berättar Jesper, när man ”ger” sin karaktär ett kön är att man måste förhålla sig till det på något sätt. Det finns en kulturellt och socialt inlärd norm som läsaren, och därför också författaren, måste förhålla sig till – vill man inte förstärka rådande könsroller blir alternativet oftast att spegelvända dem, vilket, som jag ser det, ofta får motsatt effekt än den avsedda, eftersom könsnormen ändå måste relateras till och oftast även finns med i historien, som motvikt (som till exempel Annika i Pippi). Det jag försöker mig på, i Kivi och Monsterhund, är att, genom att undvika könsbestämning av karaktärerna, befria både mig själv och mottagaren av texten från att behöva relatera till kön över huvud taget. Kivi är inte ”en modig tjej” eller ”en känslig kille”, utan ett barn – med tillgång till alla känslor och tillstånd, utan att något av dem behöver understrykas eller förklaras. Till min glädje smittade denna inställning av sig på hela historien – som blev vild, mjuk, vildsint, gosig, bullrig, äcklig, mysig och galen, utan att be om ursäkt för det. Det jag upptäckte med Kivi var hur otroligt skönt det var att slippa relatera till normer och stereotyper över huvud taget – inget behövde ”ändras på” eftersom ingenting fanns att relatera till. Det är just där könsneutrala figurer har sin viktigaste funktion, avslutar Jesper.
Boken rekommenderas varmt!
Inte bara för att den använder detta kära pronomen hen, utan även för att den dessutom faktiskt är riktigt bra.
Read Full Post »
