Barnstyrt amningsavslut

Man kan avsluta amningen på många sätt, det kan finnas många olika anledningar att avsluta en amningsrelation. Vissa tvingas till ett abrupt avslut, kanske på grund av omständigheter de inte själva rår över. Andra kan ta det i lugn takt och trappa ner på lång sikt.
(Det kan vara bra att veta att den svenska amningsrekommendationen är att amma exklusivt i ett halvår för att sedan fortsätta att delamma i ett år eller längre.)

Ett försiktigt sätt att trappa ner och sedan sluta är att mamman slutar att erbjuda bröstet, men aldrig nekar om barnet själv ber om det. På detta sättet kan det bli ett barnstyrt avslut på bådas villkor.

Hur lång tid det tar med den här metoden är helt individuellt eftersom vissa barn själva ofta och tydligt ber om att få amma, trivs och fortsätter med det länge. Medan andra till exempel inte är lika intresserade dagtid (och kanske ber om det oftare nattetid istället).

Vissa dagar kanske barnet ber oftare än andra, vissa veckor kanske hen ammar mer och ibland mindre. Denna metod tillåter amningsavslutet att mogna fram hos barnet både mentalt och känslomässigt vilket ibland kan vara en långsam process. Hur länge man fortsätter med enstaka amningar, så länge barnet ber om det, är helt upp till var och en. Det ska kännas bra för både barn och mor.

Inte erbjuda, aldrig neka-metoden förutsätter ett visst mått av lyhört föräldraskap. Var uppmärksam på om barnet verkar vara redo för nedtrappningen, om amningen inte bara är något barnet vill ha utan är något hen faktiskt fortfarande behöver. Lita på din magkänsla och stressa inte fram någonting om ni inte måste. Om barnet inte är moget att själv avgöra eller meddela om hen behöver amma eller ej är det kanske för tidigt för den här metoden. Då behöver den vuxna gå in och ta över ansvaret istället genom att erbjuda bröstet aktivt.

Man kan tänka på att om man erbjuder vällingflaskor och snabbt ökar matintaget så är det inte barnstyrt amningsavslut. Då är det föräldrarna som styr genom att fylla magen så att bröstmjölken inte får plats. Om barnet nu inte ber om bröstet är det inte tvunget för att hen är redo för amningsavslut, utan är bara allt för mätt på annat. Här kan mamman behöva gå in och erbjuda bröstet (och tex byta ut välling mot amning) om hon egentligen ville behålla amningen lite längre. Man kan även välja att utesluta puréer då man introducerar fast föda. Genom att istället erbjuda plockmat går introduktionen till fast föda långsammare, på barnets villkor, och risken är mindre att man konkurrerar ut amningen i förtid genom att övermata barnet med annat. Kom även ihåg att mjölkproduktion handlar om tillgång och efterfrågan, ju mer man ammar desto mer mjölk bildas, om man ammar mindre produceras också mindre mjölk.

Fundera också över anledningarna till att barnet kanske inte ber om att amma. Är det så att mycket (föräldrastyrda) aktiviteter dagtid gör att barnet glömmer bort, eller inte hinner med, att amma trots att hen kanske egentligen skulle vilja eller behöva? I så fall kan mamman behöva påminna barnet att amma då och då.

Tänk även på att barn frågar/ber om att få amma på många olika sätt, inte bara genom att säga orden rakt ut. Var uppmärksam på barnets amningssignaler (även hos äldre barn) för att kunna praktisera aldrig neka-delen fullt ut. Alla är inte lika bra på att uttrycka sina behov, det gäller ju alla oss människor, stora som små.

Den här metoden är alltså en form av medvetet amningsavslut som kan ta allt från några veckor eller månader till flera år.

Read Full Post »

Plockmat och skedmatning

Lilla har plockat i sig matbitar (utöver bröstmjölk) i tre månader nu och det går över förväntan. Än så länge har hon inte ratat någonting, hon äter allt, men vissa smaker är lite mer populära än andra. Detta sättet att äta passar henne perfekt, hon njuter verkligen av att sitta i lugn och ro och plocka i sig av matbitarna.
Saker som mosar sig i munnen får hon i stora bitar, hårdare saker (till exempel kött) får hon i småbitar. Hon är verkligen skicklig med pincettgreppet nu, små ärtor och ris är inga problem. Hon har ännu inte druckit någonting annat än bröstmjölk, vilket hon får före och efter maten.

Jag har varit lite kluven inför huruvida vi skulle ge henne gröt eller inte, gröt kräver nästan att hon blir matad med sked och vi ville ju försöka undvika matningssituationen. Men vi ger henne gröt då och då, kanske tre gånger/vecka. Det beror lite på vad hon ätit tidigare på dagen och hur mycket, och vad vi andra ska äta, men det blir i så fall på kvällen. Det blir vanligtvis en halv portion, det brukar vara så mycket som hon vill ha.

De gånger vi hjälper henne att äta med sked stoppar vi aldrig in skeden i hennes mun. Vi håller fram skeden mot hennes mun och sedan tar hon själv gröten med munnen. Hon liksom hugger skeden, och bestämmer själv hur mycket hon vill ha in i munnen. Vi ger sakta och väntar in hennes uppmärksamhet och hennes signal på att hon vill ha mer. Det är jätteviktigt att hon själv bestämmer takten även när hon blir matad. Oftast vill hon också själv hålla med sin hand på skeden när hon ska ta gröten med munnen, och snart kan hon nog äta själv med skeden och då är ju problemet ur världen.

Read Full Post »

Plockmat istället för puré.

Nu har Minea ätit mat vid sidan av bröstmjölk i snart två månader, hon blev åtta månader i lördags. Hjälp, vad tiden går!

Vi ger henne plockmat istället för pureér. Hon får samma mat som vi äter, gärna kryddat med örter men mindre salt. Det är väldigt smidigt, man slipper kladda med mixer och dessutom äter hon själv. Hon får sin mat på brickan framför sig och sitter och plockar i godan ro. Det är mysigt när hela familjen kan äta tillsammans och ingen behöver sitta och mata den lilla.Vi väntade tills dess att hon var sex månader innan vi introducerade annan mat så att hon var redo att äta och hantera maten rent fysiskt. Då behöver man inte purea maten, hon kan själv plocka upp småbitar med pincettgreppet eller greppa med handen. Eftersom hon fortfarande ammar så är det ingen stress att komma upp i någon stor mängd mat fort utan hon kan smaka och leka med maten i sin egen takt. Hon äter fortfarande bröstmjölk till största delen, men nu vid åtta månader är hon bättre på att få i sig mat när vi äter.

Rent praktiskt så anpassar vi maten så att vi till exempel tar undan kycklingbitar till henne innan vi lagar färdigt, gör greppvänliga bitar av fisk utan saltad panering, kokar grönsaker som mosar sig eller blir mjuka i munnen. Det behövs inga tänder för att tugga, gommen fungerar bra, men hård mat får gärna vara lite mjukkokt, det blir lättare då. Mat i fingerstora bitar som man kan hålla i och komma åt att äta från båda ändar är bra i början. Kokt broccoli med stjälk kvar att hålla i som ett handtag. Kokta morotsstavar, ris, potatisklyftor, bönor, banan, avokado och så vidare är lättätet.

Det är viktigt att hon inte är vrålhungrig när det är dags att äta, vi börjar alltid med att amma lite grann. Det är nyfikenhet och lust som ska styra, hur mycket hon får i sig spelar mindre roll, mat är ännu ingenting som motverkar hunger utan något som är gott och spännande. Vi fyller på med amning efteråt om hon vill det. När vi erbjuder lite mat att utforska vid varje tillfälle som vi andra äter så blir det många tillfällen till övning. Och när man lägger ihop vad hon plockat i sig på en dag så blir det ändå en del tillslut.

Varför?

Vi gillar idén med att hon först lär sig att tugga och hantera maten och sedan lär hon sig att svälja. Hon lär sig i rätt ordning och det minskar risken för att hon ska sätta i halsen. Barnet som först får purémat, sedan mat med bitar, lär sig först att svälja och sedan att tugga och hantera mat i munnen.

Hon övar finmotoriken, hand-öga-koordinationen och hon tränar tuggmusklerna -samma muskler som används vid talet.

När hon ammar väljer hon själv hur mycket och hur länge hon vill äta, det kan hon göra även med den fasta maten. Man kan lätt ge för mycket mat och för fort åt ett barn ifall man skedmatar. När hon äter själv kan hon också själv avgöra hur mycket, hur fort och vad av det som serveras hon vill äta.

Och vi tror att matglädjen främjas av att all mat inte blir blandad i en enda röra. Minea lär sig hur de olika matbitarna ser ut och hur de smakar. Morot smakar och ser ut på ett sätt, potatis och kyckling på ett annat. Det blir inte så att hon bara gapar och först när purén hamnar i munnen kan hon avgöra vad hon äter.

Man började med att purea maten på den tiden då man inte visste bättre och började ge fast föda till sina barn redan vid 3-4 månaders ålder. Då är barnet inte redo att hantera mat utan måste få den färdigtuggad och mosig. Nu finns det tydliga riktlinjer som säger att det finns hälsofördelar med att vänta med fast föda tills dess att barnet är ett halvår. Runt halvåret är mag-och tarmkanalen redo att komplettera mjölken med annan föda. Och då klarar barnen också rent fysiskt att sitta upp och hantera mat i bitar. Men barnmatsföretagen fortsätter att sälja puread burkmat, här finns nämligen en stor marknad och mycket pengar att tjäna. Riktad och lockande reklam gör att folk köper det som finns i butiken, så blev puread mat norm.

Självklart gör alla precis som de vill, tycker man att pureér fungerar bra så är det upp till var och en att mixa och mosa. Men utifrån barnets perspektiv finns det egentligen ingen anledning att purea om man väntar med matintroduktion till dess att barnet är fysiskt mogen att hantera mat.

Risken att sätta i halsen är inte så stor som man kan tro vid första anblicken. Gill Rapley har skrivit en bok om att låta barnet äta plockbitar, detta kallas på engelska Baby Led Weaning (BLW), här tar hon upp bland annat kväljreflexen. Denna reflex, som förhindrar att saker kommer för långt bak i svaljet, sitter långt fram på små barn och flyttas längre bak i svaljet med tiden. Barnet för runt maten i munnen med tungan och känner efter och tränar. Ibland kommer maten nära reflexen och barnet kväljs men fortsätter sedan obekymrat att äta. Barnet sätter alltså inte i halsen, och blir inte påverkat som vi vuxna blir av att kväljas, men det kan låta lite läskigt om man är oförberedd. Minea gulpade då och då i början, men efter bara någon vecka hade hon lärt sig hur mycket mat hon kunde hantera samtidigt och hon lägger skickligt bitarna på plats i munnen med tungan. Självklart ger vi henne inte någonting som lätt slinker ner i halsen, som nötter eller hela vindruvor och vi lämnar henne aldrig ensam vid bordet.

Gill Rapley skriver att man aldrig ska truga eller tvinga barnet äta upp, om barnet har frihet att själv avgöra vad och hur mycket hen vill äta så ökar chanserna att hen är sugen på att prova igen nästa gång. Och man ska inte oroa sig för att barnet får i sig tillräckligt, så länge hen har fri tillgång till bröstmjölk/ersättning så är allt okej. Däremot skriver hon att om barnet äter ersättning så ska man även ge lite vatten att dricka till den fasta födan eftersom ersättning inte är törstsläckande på samma vis som bröstmjölk är. Bröstmjölken är ju tunn i början och blir tjockare efter en stund, ersättning har samma konsistens hela tiden.

Än så länge kan jag bara se fördelar med detta sättet att äta. Det är väldigt smidigt och det passar oss bra. Det enda negativa är att jag tydligt kan se att även vår lilla, tidvis matvägrande, Elsa hade haft stor nytta av att ha fått introducerats till mat på detta sätt. Jag är lite besvärad över att vi inte kom att tänka på detta redan för fyra år sedan. Men det är väl kanske ytterligare en bra grej med att få ett barn till. Att man kan få chans att göra om och göra bra.

Read Full Post »