Jag skrev om märkningen Trygg textil/Öko-Tex standard 100 och om hur mycket den lilla etiketten underlättar när man letar efter ren textil.

Jag nämnde även att den svenska webbshoppen Sov-Gott.se tagit fasta på detta och endast säljer ekologiska och giftfria textilier. De har bland annat helt underbara sängkläder till stor och små.

Vi har provat en Dovhjort från danska By Nord hos Sov-gott.se.

De här sängkläderna är helt galet mjuka och sköna! Jag har hunnit tvätta och använda och det påverkar varken silkeskänslan eller tryckets kvalitet.

Det finns bland annat olika vilda nordiska djur att välja på och på kudden finns en text om djuret (på danska och engelska).

Detta är helt klart familjens favoritpåslakan och vi turas om att ha det mellan tvättarna. Det hade varit härligt att ha ett av varje djur, och trädet ser också fantastiskt fint ut… Vilken dröm!

Man tillbringar ju en rätt stor del av livet i sängen så det är skönt att veta att man omger sig med trygg textil närmast kroppen under natten.

Leta efter den här lilla etiketten när du köper textil!

Jag undrar uppriktigt hur X menar då.
Hur kan någon veta om ett barn behöver amma på natten?
Vaddå behöver? Vad baserar hen sitt uttalande på?

Tänker hen rent näringsmässigt?
Eller känslomässigt?

Karies? Det är gammal skåpmat, här finns länk till ett inlägg med ny forskning på den fronten.

Amning är inte bara mat. Det är så oerhört mycket mer.

Varför värderas barnets känslor och njutning så lågt, varför har rutiner och tidig avvänjning fått så hög status?

Vi är många som har fått höra att ”barnet inte behöver äta på natten, barnet behöver inte amma/bäras/bekräftas varje gång hen gnyr, amning efter en viss ålder är bara för mammans skull – barnet behöver det inte längre.”

-Vaddå behöver?

Behöver den vuxne det där glaset vin, eller den där chokladkakan eller den nya mobilen eller den snygga väskan? Vad då behöver? Vem bestämmer det? Vem avgör om känslor av tillfredsställelse har ett berättigande?

Vilket värde har barnets känslomässiga behov? Amning är så mycket mer än bara mat!

Varför är det okej att förringa en mamma som värderar sitt barns njutningsbehov och känslomässiga utveckling lika högt som barnets behov av till exempel säkerhet eller hygien?

Varför är det okej att ifrågasätta meningen med nattamning eller en amningsrelation efter året och öppet utöva påtryckningar för att få någon annan att sluta amma? Vem ger någon rätten att påstå att till exempel nattamning eller långtidsamning är onödigt? Är känslor onödiga?

Behöver vi känslor?

Hur är det med kramar? Behöver vi dem? Har närhet egentligen något värde, eller ska vi avvänja oss allihop med detsamma? Kan man mäta nyttan i en kram?

(Förtydligande: Amning/nattamning/långtidsamning kan vara känslomässigt viktigt för många, men självklart inte för alla. Och visst finns det många sätt att ersätta amningen om man vill eller måste.)

Idag läser jag om samma myt på Naturligtvisare, tydligen har det dryftats på radion, och det slår mig att jag nog inte har skrivit så mycket om detta här i bloggen? Jag nämnde det i mitt inlägg om bröstens anatomi, här.

Amning förstör inte utseendet på dina bröst! Den förändring som sker, om den sker, inträffar redan under graviditeten.

Under graviditeten ökar tillväxten av bindväv och körtelvävnad tack vare ett flertal hormoner. Mjölkgångarna och alveoler växer till och blodflödet till brösten nära fördubblas. Dessutom blir vårtgårdar och bröstvårtor mörkare och redan från den tredje graviditetsmånaden produceras råmjölk. Oftast sker den största förändringen under den första graviditeten.

Själva amningen påverkar alltså inte bröstens framtida utseende. Om de förändras så har det skett redan under graviditeten och det är därför helt meningslöst att försöka förhindra att bröstens utseende förändras genom att strunta i att amma sitt barn.

Storlek eller utseendet på brösten har förövrigt heller ingenting att göra med förmågan att producera mjölk. Små bröst gör inte mindre mjölk än stora. Mjölkmängden styrs (bland annat*) av tillgång och efterfrågan – ju oftare man ammar desto mer mjölk bildas. Antalet mjölkgångar i brösten kan variera mellan fyra och arton, inte heller detta har visat sig ha något samband med mjölkproduktionen.

*(det finns ett gäng andra faktorer som också kan styra mjölkmängden både positivt och negativt, om det har jag skrivit bland annat här, här och här.)

Finaste filmen om hur barn själva, instinktivt, kan leta sig mot bröstet. Och hur mamman instinktivt vill hjälpa barnet rätt. Barnet visar vägen och mamman följer efter.

Underbara bilder och mycket bra och grundläggande information. En fantastisk film som alla ammande och gravida skulle se, sprid den gärna!

Titta på filmen här, hos Amningsbloggen.

• Börja med att lugna barnet och lägg hen på ditt nakna bröst, gärna hud mot hud.

• Nu börjar barnet antingen med att vila, eller att söka efter bröstet.

• Mamman hjälper och underlättar för barnet att göra det hen vill göra.

• Stressa inte. Det är lättare för barnet att följa sina instinkter när hen är lugn. Prata med, och smek barnet, lugnt och försiktigt.

• Vänta på barnet, låt barnet ta initiativet. Alla letar efter bröstet på sitt eget individuella sätt.

• Mamman följer sin instinkt genom att hjälpa barnets sökande efter bröstet. Varken mamman eller barnet behöver göra allt själv, det är ett samspel.

• Barnet letar efter bröstet med hjälp av känseln och dofter, inte synen. Därför underlättar det att vara hud mot hud.

• Om det inte känns bra behöver man göra om. Både barnet och mamman ska ha det bekvämt. Om barnet får ett för litet tag, ta då loss och gör om igen.

Jag är helt fascinerad över allt kul man kan göra med bilderna man tar med mobilen. Delar det senaste pysslet. (Och som vanligt, klicka för bättre bildkvalitet.)

Riksträffen kommer att äga rum i Ystad den 30 mars – 1 april.

Årets tema är KOMMUNIKATION.

Föreläsare under helgen är Lars H Gustafsson, Anouk Jolin, Mats Berggren, Kim Hazelius, Marit Olanders och Gunilla Kristiansson.

Läs allt du behöver veta på Amningshjälpens hemsida.

Ses vi där?

Häromdagen kom det hem en bok från Olika förlag i brevlådan, där författaren Jesper Lundqvist har tagit fasta på just detta pronomen. Boken heter Kivi och monsterhund och är Sveriges första barnbok som uteslutande använder hen.

Boken är riktigt bra!
Vi har flera böcker från Olika förlag här hemma och jag måste säga att de är av varierande kvalitet, även om grundtanken i alla böcker är fin.

Men Kivi och monsterhund är fängslande från första sidan med sina fantastiska rim, roliga ord och bilder och alla oväntade vändningar. Både min stora och min lilla lyssnar intensivt och lever sig in i berättelsen med kommentarer och skratt.

I pressreleasen kan man läsa:

Olika förlag skriver nutidshistoria igen.. med hen.

”Varje gång man skriver ”han” eller ”hon” får man ett kulturhistoriskt bagage att förhålla sig till; medvetet eller omedvetet måste man möta upp eller bemöta sina egna och andras bilder, tyckanden, fördomar och generaliseringar om manligt/kvinnligt och pojkigt/flickigt. Det är jätteskönt att slippa den biten”, säger författaren Jesper Lundqvist. Han får medhåll av Karin Milles, docent i svenska vid Södertörns Högskola: ”Hen är ett elegant sätt att öppna upp för tanken att varje person framförallt är en unik människa, och inte bara en flicka eller pojke, kvinna eller man.

Olika förlag skriver vidare att språket spelar roll. Särskilt när det handlar om att befästa eller förändra tankemönster och normer. Ord som hon och han bär med sig många föreställningar som ofta är stereotypa.

I Barnboksprats intervju med författaren Jesper Lundqvist kan man läsa följande:

Varför är detta med att använda ett icke könsbestämt barn i din bok så viktigt?
– Jag skulle vilja vända på frågan: varför är det så viktigt att könsbestämma barn i alla böcker? Min upplevelse är att i de allra flesta historier, inte minst sådana som handlar om och är riktade till barn, spelar karaktärernas kön ingen som helst roll. Kivi och Monsterhund handlar om ett barn som önskar sig en hund, inte en pojke eller en flicka som önskar sig en hund. Därför skriver jag om ett barn, och inte om en pojke eller flicka – eftersom det helt enkelt inte är relevant för historien vilket kön barnet har. Förhoppningsvis gör det också att det är lättare för mottagaren av historien att identifiera sig med Kivi.
[...]

– ”Problemet”, berättar Jesper, när man ”ger” sin karaktär ett kön är att man måste förhålla sig till det på något sätt. Det finns en kulturellt och socialt inlärd norm som läsaren, och därför också författaren, måste förhålla sig till – vill man inte förstärka rådande könsroller blir alternativet oftast att spegelvända dem, vilket, som jag ser det, ofta får motsatt effekt än den avsedda, eftersom könsnormen ändå måste relateras till och oftast även finns med i historien, som motvikt (som till exempel Annika i Pippi). Det jag försöker mig på, i Kivi och Monsterhund, är att, genom att undvika könsbestämning av karaktärerna, befria både mig själv och mottagaren av texten från att behöva relatera till kön över huvud taget. Kivi är inte ”en modig tjej” eller ”en känslig kille”, utan ett barn – med tillgång till alla känslor och tillstånd, utan att något av dem behöver understrykas eller förklaras. Till min glädje smittade denna inställning av sig på hela historien – som blev vild, mjuk, vildsint, gosig, bullrig, äcklig, mysig och galen, utan att be om ursäkt för det. Det jag upptäckte med Kivi var hur otroligt skönt det var att slippa relatera till normer och stereotyper över huvud taget – inget behövde ”ändras på” eftersom ingenting fanns att relatera till. Det är just där könsneutrala figurer har sin viktigaste funktion, avslutar Jesper.

Boken rekommenderas varmt!
Inte bara för att den använder detta kära pronomen hen, utan även för att den dessutom faktiskt är riktigt bra.

Årets tema är: Understanding the Past – Planning the Future

Celebrating 10 years of WHO/UNICEF’s Global Strategy for Infant and Young Child Feeding.

För tjugo år sedan ägde den första Världsamningsveckan rum med temat Amningsvänliga sjukhus, eller Baby-Friendly Hospital Initiative.

Det har hänt en del sedan dess och det är tid att fira men också att utvärdera, förstå vad som hänt och varför. Sedan är det dags att planera hur man kan arbeta vidare för att fortsätta att hjälpa och stödja kvinnor och deras barn på bästa sätt.

Det finns mycket kvar att göra. Det är tid för handling.

Läs mer på World Breastfeeding Week 2012:s egen hemsida.

Länk till Världsamningsveckan på facebook.

Länk till WABAs hemsida.

Förra året handlade Världsamningsveckan om detta.

Längdtillväxt och viktutveckling är två helt separata biologiska funktioner.
Viktökning ska användas som ett ungefärligt mått, och aldrig som ett mått på tillväxt.
En viktökning är bara en viktökning, inget annat.

Tillväxt sitter i brosk och ger längd. Inte vikt.

Bara för att ett barn ökar i vikt betyder det inte att hen växer.
En snabb viktuppgång är inte något eftersträvansvärt. Mät längden på barnet för att bedöma tillväxt!

Samtliga bvc-sköterskor i föreläsningssalen slog ifrån sig kraftfullt när det kommenterades att det finns ett visst mått av vikthets på många bvc idag. De förnekade att det förekommer att ersättning föreslås för de bebisar som inte når upp till veckans viktökning enligt kurvan och mallen.

Jag upplever trots detta att många mammor verkar känna sig stressade av de täta vägningarna. Att många på grund av en upplevd jakt på ökade gram ofta känner sig osäkra på sin förmåga att amma, osäkra på om de har tillräckligt mycket mjölk till sitt barn. Speciellt om det fattas några gram vid vägningen.

Vilka är dina erfarenheter kring detta?
– Har du fått någon kommentar om barnets vikt vid ett bvc-besök, som till exempel gjort dig osäker på din förmåga att amma?
– Har du fått förslaget att ge tillägg om (det friska) barnet inte går upp i vikt helt enligt mallen på bvc?

(Nu menar jag barn som är friska och pigga, barn som inte går ner i vikt utan -normalt eller tillfälligt- har en långsam viktökning.)

Jag tycker att det är ett viktigt ämne, att det är viktigt att som vuxen vara medveten om hur man lägger sina ord. Det är så lätt att slentrianmässigt säga de där orden utan att reflektera över vad de väcker för känslor i den som får höra det – och i dem som eventuellt står bredvid och kanske inte får höra det lika ofta.

Jag vill dock tillägga att jag inte tror att man som förälder måste undvika all form av uppmuntran, vare sig när det gäller utseende eller annat. Jag säger ofta till mina barn att de är finast/gulligast/underbarast/sötast i hela världen. Men jag är noga med att det framgår att det inte är kopplat till ett klädesplagg, ett manér eller liknande. Utan att de är finast i sig själva, oavsett vad de har på sig eller vad de gör. Jag tror inte att det är fel när kommentaren kommer i ett sammanhang.

Men de helt och hållet utseendefokuserade kommentarerna från utomstående som skiljer så tydligt på nu är du fin – med en kommentar, och nu är du det inte – med en utebliven dito, tycker jag inte om. De ger ingenting, de bygger inget positivt. De leder bara till att barnen lär sig att sträva efter mer uppmärksamhet av samma slag, och de riskerar att lämna en tomhet och en osäkerhet efter sig när de uteblir.