När jag hör kommentaren ”Ammar du fortfarande? Att du orkar! Jag stod bara ut i fyra månader sedan fick jag nog.” så brukar jag tänka att det förstår jag. Verkligen.
De första fyra månaderna av amning har (för mig) varit en kamp. Någonting man bara ska ta sig igenom för att komma ut på andra sidan med livet i behåll. Så har det känts emellanåt, när jag legat med mjölkstockning, feber och såriga bröstvårtor.
Jag vet inte om jag har ovanligt struliga bröst, eller rättare sagt ett ovanligt struligt bröst för det var alltid det högra som krånglade. Men att avsluta amningen på det högra bröstet och fortsätta att bara amma på det vänstra var ett av de bästa beslut jag någonsin tagit. Jag har bara haft ett fåtal amningsproblem efter det, en handfull stockningar och ett par omgångar med svamp. Att fullamma på bara ett bröst har inte varit några som helst problem.
Eftersom jag hade en stark vilja att amma så kämpade jag för att ta mig igenom (och försöka lösa) problemen, att vänta ut tiden för att bebisens mun skulle växa och jobba för att taget skulle bli bättre. Men jag kan ärligt säga att om amning alltid hade varit så som det sett ut för oss de första månaderna så hade inte jag heller fortsatt. Lyckligtvis är det inte så.
Jag skulle vilja säga att amning efter halvåret är en helt annan sorts amning än bebisamning. När brösten hunnit ställa in sig ordentligt. Och sedan när barnet börjar smaka på lite annat och bröstmjölken inte längre är helt livsuppehållande blir amningen mer avslappnad och kravlös för mig. En ny amningsepok startar. En helt ny amningsrelation skapas.
Jag tänker på alla de som inte känner till hur amningen transformeras, att problemen oftast avtar och att det ser helt annorlunda ut efter att de första problematiska månaderna passerat. Att om de inte lagt ner amningen när den var som jobbigast, och istället fått hjälp att lösa problemen, hade de kanske också haft en helt annan upplevelse av amning.
Jag vet att inte alla vill amma speciellt mycket eller länge och det är helt och hållet upp till var och en. Men jag vet också att det finns många som av olika anledningar avslutar amningen innan de egentligen vill och att det finns väldigt många som ser tillbaka på sin amning med sorg och besvikelse. Kanske kan det vara en tröst, för dig som kämpar, att veta att det är vanligt att det tar några månader för brösten att fungera bra. Att bara för att det börjar problematiskt behöver det inte betyda att det måste fortsätta så.
Och så tänker jag att det kunde ha varit jag. Om jag inte hade varit envis som en gammal get och bestämt mig för att amma, och sett till att få hjälp och mediciner och sedan avvecklat amningen på det krånglande bröstet. Och om inte amningen förändrats till det bättre i takt med att bebisen blev större. Då hade inte jag heller stått ut så länge.
Så, hur jag orkar amma? Nu är det inte det minsta jobbigt att amma. Nu är det bara smidigt, behändigt och väldigt mysigt.
Jag tänker också ofta att det kunde varit jag. Och så tänker jag ibland att om man bara har erfarenhet av amning som något jobbigt och plågsamt och har sett det som en välsignelse att ”få” sluta efter att ha gjort någon slags plikt de första fyra-sex månaderna måste man tro att vi som ammar vidare är tokiga som fortsätter år efter år.
Precis så!
Jag har en oproblematisk amning i bagaget som slutade efter året pga födoämnesallergi och ovetskapen ‘vad tål han eg’..
Nu ammar jag lillasyster drygt 6 mån… Nu börjar den nya epoken av amning… Den där bebis blir lyriskt lycklig över bröstet, pratar till det (hände senast under middan idag) och samtidigt kan vara utan en stund för även pappas famn erbjuder tröst!
Så för mig är det lätt att orka amma..å så har jag ingen lust att ‘tappa formen’ så jag lär nog amma läääääänge 😉
så känner jag också.
låg för en stund sedan och ammade min treåring till sömn, och jag tänkte på storebror som slutade amma för precis tre år sedan. tre år gammal också han, men då slutade vi för att jag ville göra en kort paus till lillasyster kom. efter två veckor frågade han inte längre efter bröstet och det var märkligt. sedan hade jag en ny liten bebis som tog vid och direkt mindes jag den där första tiden. kommunikation som ska läras in från båda håll… ordlöst och känslofyllt och väldigt nära till komplikationer. är glad för att jag visste om ”sen”. väldigt glad.
Jag brukar tänka att numer finns det inget enklare än att amma :)…
Precis så där känner jag nu när dottern snart blir 8 månader, du och de som kommenterat sätter verkligen ord på det! Och det är så roligt med kroppsspråket, hur hon verkligen kryper ihop i famnen och riktar in sig mot bröstet och blir så oerhört lätthanterlig även om hon är större och tyngre 🙂 Babblandet med bröstet känner jag igen, och så tycker jag mig märka att antalet korta (alltså verkligen räknade i sekunder) amningsstunder blir fler. Jag gissar att det kanske är så att hon mer aktivt väljer att tanka närhet via bröstet när hon behöver.
Min mamma skickade mig den här länken om en studie med rubriken: Is breast milk the key to mother-baby bonding?:
http://articles.mercola.com/sites/articles/archive/2011/06/10/is-breast-milk-the-key-to-motherbaby-bonding.aspx
Tänkte dela med mig om nån är intresserad 🙂
Jag tänkte på det när jag äntligen fick bukt med svamp och upprepade mjölkstockningar när bebis var ca fyra månader, att tänk att det finns folk som tycker att det är dags att slut amma nu, inte för att det krånglar utan bara för att. Det var ju då amningen blev lätt! (Dessutom kändes det ju som om jag knappt hade börjat amma…)
Jag förstår inte de som orkar sluta amma.. Jag fick begränsa amningen med min son under ett par dygn när jag fick kräksjukan. Ungen var så ledsen och sökte hela tiden efter bröstet bara jag tog i honom.. De dagarna var de värsta i mitt liv. Kändes verkligen som jag plågade mitt barn. Så jag hade aldrig klarat av att sluta..
Ammar min snart 4 veckor och har problem med sår och använder amningsnapp. Så skönt att läsa detta och få lite tröst. Snart blir det bättre!