…och på tal om skolan så har det bloggats om unschooling i bloggen Höstlycka i dagarna. Ett väldigt spännande ämne som har upptagit mina tankar många gånger. Här och här finns de inläggen. (Ni har väl förresten inte missat att hon har en stor give away i bloggen?)
Jag kan inte skillnaden mellan begreppen oskolning och hemskolning, om det finns någon? Det jag har läst har alltid kallats hemskolning… *
Hemskolade barn har betydligt bättre resultat och kunskaper än andra. Det är inte så överraskande. Jag har själv varit vikarie i olika Stockholmsskolor och när man har 20 eller 30 barn framför sig är det naturligtvis ogörligt att se var och en, att ge dem tid och kunskap på deras villkor. Svagare elever lider och skillnader cementeras. Individuell undervisning som anpassas efter personlighet och läggning kan ge mycket mer.
Mer överraskande är kanske att de som hemskolas är tryggare i sig själva, har lättare att ta kontakt med andra och blir aktivare medborgare. Hemskolning betyder inte att man sitter hemma. Ofta får barnen mer kontakt med omvärlden än de som sitter inpackade i ett klassrum mellan 8 och 15. Vardagen kan bestå av besök i andra miljöer, museer, möten med vuxna och både äldre och yngre barn. När vädret är bra går man ut.
Skrev Johan Norberg i Metro för ett tag sedan.
Jag tilltalas av tanken. När det gäller förskolan är jag övertygad om att mina barn inte har någon personlig nytta av dagis före tre års ålder. Fram till dess är dagis enbart till för föräldrarnas skull, inte barnens. Jag tror att barnen får ut betydligt mer av tillvaron hemma hos oss föräldrar under de första åren i livet. Senare kan nog både dagis och skola vara ett bra komplement till den egna (hem)pedagogiken. Elsa har gått 15 timmar i veckan på dagis och nu har hon börjat nollan i vilken hon kommer att gå 27 timmar i veckan. Så gott som all övrig tid tillbringas tillsammans med oss i familjen.
Jag gör alltid mitt bästa att vara så medveten som möjligt när det kommer till barnen. Vi väver in kunskap, matematik och språk med mera i leken och vi kommer inte att sluta med det för att Elsa börjat skolan. Det kommer inte att bli ett ”Hej, välkommen hem från skolan, nu börjar hemskolan”, nej som med allt annat så är det alltid på barnens villkor. Men vi kommer att fortsätta att uppmuntra ett kontinuerligt lärande och en nyfikenhet i vardagen. Lärande ska vara lustfyllt och inspirerande. Och det handlar sällan om läroböcker och stillasittande lektioner i hemmet.
Mina barn är vetgiriga av naturen. Det är väl svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget, men de har en egen lust och drivkraft att lära. Båda barnen kunde alfabetet och siffrorna 1-10 när de var ett och ett halvt år gamla. Elsa läste och skrev innan hon fyllde tre år. Så visst har vi redan någon form av hemskola (oskola*) här hemma i viss mån.
När man är närvarande och intresserad, när inga frågor lämnas med ett ”därför” eller ett ”jag vet inte”, (om vi föräldrar inte kan svaret på en fråga så kollar vi upp det tillsammans) tror jag att barnen också behåller (och utvecklar) ett intresse och kan snappa upp ett och annat. Det behöver inte handla om att man har hemskola och fullt ansvar för barnets hela inlärning, det kan handla om småsaker i sammanhanget, att läsa om flygödlor, träna på klockan eller vad som helst.
Jag tror inte att hemskola tvunget passar alla. Det är nog väldigt olika både när det gäller barnen och föräldrarna. Jag tror till exempel inte att det skulle passa oss så bra. Jag har nämligen oerhört svårt för rutiner. Och jag tror att utan rutiner skulle det nog inte bli så mycket struktur på inlärningen av de där ämnena man inte helt naturligt kommer i kontakt med i det vardagliga. Jag har dessutom på grund av min sociala fobi svårt att ta mig iväg ut bland folk, så det sociala skulle bli lidande. Och jag har inte heller varken de pedagogiska eller teoretiska kunskaperna som skulle krävas av mig i det långa loppet om vi skulle hemskola på fulltid i många år.
Däremot tror jag att det skulle vara en utmärkt lösning med periodvis hemskolning av våra barn. En kombination hade kanske varit det ultimata för oss.
* Förklaring på skillnaden mellan oskolning och hemskolning finns nu i kommentarerna under inlägget.
Det är stor skillnad på hemskolning och oskolning. Hemskolning är det du beskriver, en viss struktur och till stor del föräldrastyrd inlärning. Ofta följer man en läroplan och undervisar i ämnen som också barnet tycker är pest och pina. Oskolning är ungefär som fri amning och baby led weaning (och många som oskolar kommer in i det via t.ex. La Leche League) – man låter barnet själv styra hur, om och när det vill lära sig. Då gäller det att inte få panik om det vid nio års ålder fortfarande inte har visat intresse för att t.ex. läsa, eller om det i perioder bara vill leka, man måste inse att barnet lär sig genom leken. Det är säkert inte helt lätt, och man måste väl som förälder föregå med ett gott exempel, men det är heller inte nödvändigt att kunna allt utan faktiskt kunna svara ”jag vet inte, men vi kan kolla upp det!”, på barnets frågor. Många tar också hjälp av personer som kan om ämnen man själv är dålig på. Det låter säkert überflummigt men det är fascinerande att läsa intervjuer med vuxna som har varit oskolade som barn och upptäcka hur vanligt det är att de senare har gått på universitet och ”lyckats” i yrkeslivet.
Men absolut – det passar inte alla.
Tack för förklaringen! Nu förstår jag skillnaden!
Då är det oskolning vi har hållit på med hittills då. 😀
Jag kan tänka mig att det är betydligt lättare att oskola barn som, liksom mina, har en egen kunskapshunger. Jag behöver egentligen bara bekräfta och finnas där, det är alltid de själva som tar initiativ till inlärningen och som hela tiden söker nya saker att lära sig mer om. Spontanskola.
(Eftersom de akademiska ämnena är ett intresse hos mina barn. Precis som det kan vara ett intresse hos andra att vilja leka med traktorer eller bygga med lego osv. Inget är bättre eller sämre, bara olika.)
Ja, det är sannerligen ett intressant ämne!
http://yes-i-can-write.blogspot.com/2010/12/unschooling-is-not-relaxed.html
Jag försöker att inte bli provocerad, för du skriver om ditt val och inte om hur du tycker andra ska göra. Ändå reagerar jag starkt på den mer allmänt hållna meningen om förskola innan tre år ”då är det för föräldrarnas skull”. Ok? För barnet behöver inte mat på bordet? För mig har förskolan alltid varit något positivt, inte för inlärning som är ditt fokus utan för det sociala. Min son är liksom dina flickor kunskapstörstande, men han behöver också leka helt fritt och med andra barn och där känner jag att jag hämmar honom bara genom att vara vuxen. På förskolan är han i en trygg miljö och får stimulans av andra barn!
Jag är glad att du ser att jag skriver om våra barn, att jag inte försöker prångla på någon annan mina val. Jag förstår att tanken är provocerande. I dag är dagis från tidig ålder ett självklarhet och inte många funderar ens över alternativet. Vi får väldigt ofta förklara (och försvara) att Minea fortfarande är hemma, det var likadant när Elsa var i samma ålder.
Jag förstår att det i förlängningen kommer barnen tillgodo -rent ekonomiskt- om båda föräldrarna jobbar. Men jag står för att jag tror att mina barn har det bättre rent känslo- och utvecklingsmässigt när de är med någon av oss föräldrar de första åren. Jag tror inte att mitt lilla barn har det enorma sociala behov som hon har när hon blir större. När hon kommer upp i tre-fyraårsåldern däremot, tror jag att den sociala träningen och stimulansen en stor barngrupp kan ge, utan föräldrar, är viktig! Och jag ser dagis/förskola, precis som du, enbart som en social träning. Jag inga förväntningar när det gäller kunskapsinlärning på dagis, om de även lär sig nya saker så är det en fin och välkommen bonus.
De föräldrar som väljer att stanna hemma lite extra med sitt barn, och väljer bort dagis en tid, är inte alltid de som har det väldigt gott ställt. De väljer ofta bort och försakar mycket för att kunna vara hemma. Är man två om försörjningen så kan man ibland leva lite snålare ett år extra om det är så att man tycker att det är viktigt att kunna vara hemma. Men som sagt, det passar inte alla.
Detta till trots har vi ändå haft Elsa på dagis från två års ålder och Minea ska börja om några månader. Men jag märkte själv att Elsa personligen inte fick ut så mycket av dagis innan hon var tre år. (Hon hade dock en speciell och fantastisk pedagog vilken varit en viktig person i Elsas sociala utveckling under alla år på dagis.)
Som du säger bygger det ju på att man är två om barnet, men också på att en av föräldrarna mår bra av att vara hemma. Både att offra så mycket av karriären och utvecklingen som ett jobb kan innebära och att man är mycket noga med att se över att den personen (eller båda om man delar upp det, men då måste man se på inkomsten) inte förlorar på det ekonomiskt. Många kvinnor är ju de som väljer att stanna hemma vilket ju påverkar deras pension negativt.
Vi har inte många kompisar med barn så för min son var det mycket utvecklande att börja dagis när han var 16 månader.
På http://www.naturalchild.org/ finns också information om oskolning.
Tror egentligen att detta skulle passa min pojke jättebra, men jag måste försörja mig.
Jag håller med dig Lin, det är inte alltid så att de som stannar hemma är de som har en massa pengar och slipper jobba. Vi hade en stor lägenhet innan vi fick barn men valde att flytta till en pytteliten men billigare för att kunna vara hemma med vårt barn. Folk tror ofta att de inte har några val men känns det fullständigt främmande att ha sitt barn på dagis så är man nog också villig att offra mycket för att få det att gå ihop. Man kan isåfall vara ärlig och säga att man har sitt barn på dagis för att man t.ex. som Mamma hemlig skriver, tycker att dagis ger ens barn en nödvändig social träning och inte alltid säga att man inte har ett val. Om man däremot är ensamstående förälder så har jag svårt att se hur man skulle kunna få det att funka att vara hemma.
Det är säkert en fördel att ha barn som dina om man ska oskola men det beror också på vad ens mål och önskningar är, om man vill att ens barn ska få de kunskaperna som samhället traditionellt värderar högt och att de senare ska intressera sig för att gå på universitetet t.ex. Mitt barn är helt på andra sidan och har ett enormt intresse för det praktiska, att laga mat, sy på symaskin, fixa, laga, snickra, fotografera osv, och det blir kanske en utfordning för mig – om jag nu väljer att oskola honom – att våga se på dessa färdigheter som lika utvecklande och viktiga som att läsa, skriva och räkna t.ex. Eftersom jag själv är intresserad av intellektuellt arbete kan det kanske kännas frustrerande om han aldrig visar intresse för det, men jag vet ändå inte om jag tycker att det skulle vara bättre att tvinga honom till det genom vanlig skola. Men ja, det är intressant!
En annan sak – tror du att skolan kommer att ha möjligheten att tillrättalägga undervisningen så att den passar dina barns nivå bättre än du själv skulle kunna göra hemma? (mycket hypotetisk fråga eftersom det är svårt att hemskola i Sverige).
Jag vill bara börja med att säga att mina barn på inget sätt är några slags genier. De (kanske framförallt Elsa) har ett intresse och en drivkraft att lära sig nya saker och söker stimulans hela tiden helt enkelt. Men jag vill ha det fört till protokollet, att jag inte påstår att hon är extrem på något vis. 😉 🙂
Ja, jag tycker att vi hittills har sett (på förberedelserna inför skolstarten och redan nu första veckan) att de vinnlägger sig om att se till individen och inte till ålder i Elsas pedagoggrupp. Elsa har fått extrauppgifter som hon kan göra när hon får lust, hon fick hem ettans matteböcker som hon räknade ut över sommarlovet och hon har en egen mentor som ska ge henne anpassade läs- och skrivuppgifter. Det har också pratats om att hon ska kunna komma in till ettan då och då och gå vissa lektioner med dem… vi får se hur det blir längre fram. Så de verkar öppna för att anpassa undervisningen. 🙂