Och förresten… vi som ville amma men inte lyckades så väl. Vad är det vi känner egentligen? (Det kan såklart vara tusentals olika känslor eller en för varje drabbad människa. Men väldigt ofta kommer just skuldkänslorna upp på tapeten.)
Vad är skuldkänslor?
För mig känns det enbart som något negativt. Någonting som äter en inifrån och skapar negativ energi och agg. Agg och bitterhet som till exempel vänds antingen mot en själv (nedbrytande, självutplånande), mot det som inte fungerat (och/eller de som förespråkar/är positiva till detta) eller mot det som orsakat att det inte fungerat (inte kunnat/velat hjälpa).
Detta vill i alla fall inte jag gå runt med, speciellt om jag inte uppfattar det som att det är min skuld att bära.
Sorg då, vad är det?
Det är för mig inte tvunget lika negativt, hur konstigt det än låter. Sorg måste inte alltid handla om död och obotliga sjukdomar.
För mig är sorg ibland en kraftfull känsla som samtidigt kan erbjuda någon form av läkning.
Sorg kan bearbetas, ältas om man så vill. Sorg kan behöva bäras hela livet, men känns för mig inte lika självutplånande som skuld och skam.
Alla obekväma känslor måste inte tvunget vara så negativa som de kanske upplevs i första stadiet. Man kan känna sorg för att man inte fick amma som man hade velat, man kan känna sorg för att man inte fick föda på det sätt man hade önskat. Den sorgen kan sitta som ett djupt sår i hjärtat och det är helt okej. Det får lov att vara så.
Man får lov att sörja utebliven amning trots att barnet överlevde och mår bra (sic!). Man får lov att sörja en komplicerad förlossning trots att alla överlevde och mår bra. Man får lov att vara ledsen, det är helt okej! Man måste inte släta över och sopa alla obekväma känslor under mattan.
Jag kan förstå när man inte vill riskera att lägga skuldkänslor på någon annan och därmed låter bli att tala om ämnen som kan misstänkas vara känsliga. Men jag tror också på att det är upp till den enskilda vuxna människan att ta ansvar för sina egna känslor. Även de obekväma.
Och jag tycker absolut att det är beslutsfattarnas uppgift att se till befolkningsnivå även när det gäller amningsfrågor, deras uppgift är inte att skydda den enskilda vuxna från en eventuell obekväm känsla.
Jag tror att vi ofta kan välja hur vi låter våra egna känslor påverka oss och vår omgivning.
Låter vi dem utvecklas till bitterhet och anklagar alla som erbjuder amningsstöd för att hetsa och tvinga? (Låter omgivningen ta ansvar för den enskildes känslor.) Eller låter vi till exempel sorgen skapa engagemang/vilja/kraft att kräva bättre stöd eller försöka förbättra amningsstödet och minska risken för andra att hamna i samma situation?
Du är ensam ansvarig för dina känslor. De uppstår i dig, i ditt inre. Dina känslor är dina, även om någon annan (eller något annat) har väckt dem.
Du kanske behöver sörja ännu ett tag? Det är helt okej.
Jag tror inte att alla obekväma känslor måste undvikas till varje pris.
Jag sörjer den uteblivna amningen med min äldsta.
Men jag känner varken skuld eller skam.
Jag sörjer oxå, fast av andra anledningar. Min son (1,5 år) ammar fortfarande en gång om dagen ca men det jag känner sorg över är att jag inte fortsatte helamma längre. Som JAG ville men som alla runt omkring mig sa åt mig att sluta med. Som 20 år och förstagångsmamma är det inte enkelt att stå emot alla äldre och”visare” trots att det var vad jag ville..
Sorg är nära förbunden med kärlek, om man pratar generellt. Kanske har sorg beröringspunkter med kärlek ockå¨s när det gäller amning.
Jag hade skrivit ett stycke om just detta också, med redigerade bort det i sista stund… Jag håller med! Jag känner också att sorg ofta har sin grund i kärlek, i skuld och skam känner jag ingen positiv grundkänsla alls.
fast skuldkänslor hänger ju ihop med samvetet och det är ju bra att ha ett samvete!
Jag tycker inte att samvetet ska kicka in när man försökt göra vad man tror är rätt men misslyckats för att stödet brister. Samvetet handlar om att avgöra vad som är rätt. Skuldkänslor orättvisa och destruktiva hos den som velat amma men inte fått amningen att fungera eftersom det inte är ett val man gjort att misslyckas och känslorna ändå inte kommer att leda till en fungerande amning.
Klokt skrivet! Jag har just skrivit ett inlägg som inte berör amning men som handlar om de här ”fula” känslorna som ändå är så viktiga att få känna ett tag.
Hade en bild av att jag skulle amma mitt barn. Trots ihärdiga försök från både mig och min son så gick det inte… när frustrationen tog över och allt positivt var borta så tog jag beslutet att endast flaskmata mitt barn. Och sorgen det medförde var starkare än jag trott. Ännu idag kan jag inte sätta fingret på varför det inte gick. Då kan det hugga ont när man läser att ALLA kan amma.