Nu har Minea ätit mat vid sidan av bröstmjölk i snart två månader, hon blev åtta månader i lördags. Hjälp, vad tiden går!
Vi ger henne plockmat istället för pureér.
Hon får samma mat som vi äter, gärna kryddat med örter men mindre salt. Det är väldigt smidigt, man slipper kladda med mixer och dessutom äter hon själv. Hon får sin mat på brickan framför sig och sitter och plockar i godan ro. Det är mysigt när hela familjen kan äta tillsammans och ingen behöver sitta och mata den lilla.
Vi väntade tills dess att hon var sex månader innan vi introducerade annan mat så att hon var redo att äta och hantera maten rent fysiskt. Då behöver man inte purea maten, hon kan själv plocka upp småbitar med pincettgreppet eller greppa med handen. Eftersom hon fortfarande ammar så är det ingen stress att komma upp i någon stor mängd mat fort utan hon kan smaka och leka med maten i sin egen takt. Hon äter fortfarande bröstmjölk till största delen, men nu vid åtta månader är hon bättre på att få i sig mat när vi äter.
Rent praktiskt så anpassar vi maten så att vi till exempel tar undan kycklingbitar till henne innan vi lagar färdigt, gör greppvänliga bitar av fisk utan saltad panering, kokar grönsaker som mosar sig eller blir mjuka i munnen. Det behövs inga tänder för att tugga, gommen fungerar bra, men hård mat får gärna vara lite mjukkokt, det blir lättare då. Mat i fingerstora bitar som man kan hålla i och komma åt att äta från båda ändar är bra i början. Kokt broccoli med stjälk kvar att hålla i som ett handtag. Kokta morotsstavar, ris, potatisklyftor, bönor, banan, avokado och så vidare är lättätet.
Det är viktigt att hon inte är vrålhungrig när det är dags att äta, vi börjar alltid med att amma lite grann. Det är nyfikenhet och lust som ska styra, hur mycket hon får i sig spelar mindre roll, mat är ännu ingenting som motverkar hunger utan något som är gott och spännande. Vi fyller på med amning efteråt om hon vill det. När vi erbjuder lite mat att utforska vid varje tillfälle som vi andra äter så blir det många tillfällen till övning. Och när man lägger ihop vad hon plockat i sig på en dag så blir det ändå en del tillslut.
Varför?
Vi gillar idén med att hon först lär sig att tugga och hantera maten och sedan lär hon sig att svälja. Hon lär sig i rätt ordning och det minskar risken för att hon ska sätta i halsen. Barnet som först får purémat, sedan mat med bitar, lär sig först att svälja och sedan att tugga och hantera mat i munnen.
Hon övar finmotoriken, hand-öga-koordinationen och hon tränar tuggmusklerna -samma muskler som används vid talet.
När hon ammar väljer hon själv hur mycket och hur länge hon vill äta, det kan hon göra även med den fasta maten. Man kan lätt ge för mycket mat och för fort åt ett barn ifall man skedmatar. När hon äter själv kan hon också själv avgöra hur mycket, hur fort och vad av det som serveras hon vill äta.
Och vi tror att matglädjen främjas av att all mat inte blir blandad i en enda röra. Minea lär sig hur de olika matbitarna ser ut och hur de smakar. Morot smakar och ser ut på ett sätt, potatis och kyckling på ett annat. Det blir inte så att hon bara gapar och först när purén hamnar i munnen kan hon avgöra vad hon äter.
Man började med att purea maten på den tiden då man inte visste bättre och började ge fast föda till sina barn redan vid 3-4 månaders ålder. Då är barnet inte redo att hantera mat utan måste få den färdigtuggad och mosig. Nu finns det tydliga riktlinjer som säger att det finns hälsofördelar med att vänta med fast föda tills dess att barnet är ett halvår. Runt halvåret är mag-och tarmkanalen redo att komplettera mjölken med annan föda. Och då klarar barnen också rent fysiskt att sitta upp och hantera mat i bitar. Men barnmatsföretagen fortsätter att sälja puread burkmat, här finns nämligen en stor marknad och mycket pengar att tjäna. Riktad och lockande reklam gör att folk köper det som finns i butiken, så blev puread mat norm.
Självklart gör alla precis som de vill, tycker man att pureér fungerar bra så är det upp till var och en att mixa och mosa. Men utifrån barnets perspektiv finns det egentligen ingen anledning att purea om man väntar med matintroduktion till dess att barnet är fysiskt mogen att hantera mat.
Risken att sätta i halsen är inte så stor som man kan tro vid första anblicken. Gill Rapley har skrivit en bok om att låta barnet äta plockbitar, detta kallas på engelska Baby Led Weaning (BLW), här tar hon upp bland annat kväljreflexen. Denna reflex, som förhindrar att saker kommer för långt bak i svaljet, sitter långt fram på små barn och flyttas längre bak i svaljet med tiden. Barnet för runt maten i munnen med tungan och känner efter och tränar. Ibland kommer maten nära reflexen och barnet kväljs men fortsätter sedan obekymrat att äta. Barnet sätter alltså inte i halsen, och blir inte påverkat som vi vuxna blir av att kväljas, men det kan låta lite läskigt om man är oförberedd. Minea gulpade då och då i början, men efter bara någon vecka hade hon lärt sig hur mycket mat hon kunde hantera samtidigt och hon lägger skickligt bitarna på plats i munnen med tungan. Självklart ger vi henne inte någonting som lätt slinker ner i halsen, som nötter eller hela vindruvor och vi lämnar henne aldrig ensam vid bordet.
Gill Rapley skriver att man aldrig ska truga eller tvinga barnet äta upp, om barnet har frihet att själv avgöra vad och hur mycket hen vill äta så ökar chanserna att hen är sugen på att prova igen nästa gång. Och man ska inte oroa sig för att barnet får i sig tillräckligt, så länge hen har fri tillgång till bröstmjölk/ersättning så är allt okej. Däremot skriver hon att om barnet äter ersättning så ska man även ge lite vatten att dricka till den fasta födan eftersom ersättning inte är törstsläckande på samma vis som bröstmjölk är. Bröstmjölken är ju tunn i början och blir tjockare efter en stund, ersättning har samma konsistens hela tiden.
Än så länge kan jag bara se fördelar med detta sättet att äta. Det är väldigt smidigt och det passar oss bra. Det enda negativa är att jag tydligt kan se att även vår lilla, tidvis matvägrande, Elsa hade haft stor nytta av att ha fått introducerats till mat på detta sätt. Jag är lite besvärad över att vi inte kom att tänka på detta redan för fyra år sedan. Men det är väl kanske ytterligare en bra grej med att få ett barn till. Att man kan få chans att göra om och göra bra.
Sagogrynet 