Ingen har väl missat uppståndelsen kring boken Felicia försvann av Felicia Feldt vid det här laget.
Jag kommenterar inte boken, jag har inte läst den. Här är istället exempel på några andra som kommenterat boken väl: Katerina Janouch och Lady Dahmer.
Men jag tänker att jag är inte det minsta förvånad över Felicias upplevelser av sin barndom (som dotter till Anna Wahlgren). Jag är nog mest förvånad över folks förvåning.
Jag menar, hur kan man tro något gott om en person (Anna Wahlgren) som försörjer sig på att förespråka barnmisshandel som uppfostringsmetod? Ja, jag kallar delar av Anna Wahlgrens skrik- och sömnmetoder (SHN) för barnmisshandel. Den som inte känner till hur hennes metoder går till bör läsa de här ingående redogörelserna av Audhumble. Här, här och här.
Hur kan man bli förvånad över att barn som blivit utsatta för de här metoderna mår dåligt under uppväxten och att det dåliga måendet följer med ända upp i vuxen ålder? Hur kan man bli förvånad över att en utsatt person behöver få berätta sin historia, bland annat för att minska riskerna att andra ska behöva utsättas för samma sak?
Att Anna Wahlgrens anhängare försvarar henne förvånar inte heller. De kommer att fortsätta att försvara henne med näbbar och klor, det är ju innerst inne sig själva de försvarar. Sina egna handlingar gentemot sina barn, till följd av Anna Wahlgrens bok.
Så länge barnen är små kommer föräldrarna undan med vanvård och respektlöshet. Men när barnen växer upp och kan berätta om sina upplevelser blir det plötsligt obekvämt. Nu kommer följderna av den här typen av barnuppfostran fram, nu ser man hur dessa barn påverkats av sin uppväxtsituation. Hur djupa såren är. Vilken tomhet det skapar. Självklart går föräldrarna i försvarsställning! Självklart ger de sig på den som vågar berätta om vad deras val av uppfostringsmetod får för följder.
Föräldraskap är ett oerhört känsligt ämne. Att kritisera och ifrågasätta någons val av uppfostran är som att angripa denne som person. Men när uppfostringsmetoden går ut på att bryta ner, förnedra och ignorera barn och deras känslomässiga och kroppsliga behov så måste man prata om det. Man får inte vända ryggen till.
Nu väntar jag på ett tydligt ställningstagande från BVC. Jag vill veta hur de kommer att förändra sina rutiner när det kommer till rekommendationer om föräldraskap.
Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen. Att BVC och barnläkare i Sverige 2012 förespråkar och uppmanar föräldrar att utöva 5mm och SHN på sina små små barn är ett av de största sveken mot barn (och föräldrar) i vår tid. Det är oförsvarbart.
Det är faktiskt inte svårare än att gå till sig själv och sina egna känslor. Skulle du vilja ligga och gråta dig till sömns varje kväll? Skulle du vilja ligga i ditt eget bajs hela natten bara för att någon bestämt att du inte får lämna sängen innan ett visst klockslag? Skulle du vilja bli ignorerad? Överkörd? Nedtystad? Förnedrad? Förlöjligad? Skulle inte tro det.
Barn är också människor.
Ett barn behöver få både sina fysiska och psykologiska behov tillgodosedda för en optimal utveckling kroppsligt och mentalt. Enligt Statens folkhälsoinstitut har så många som omkring 40% av befolkningen en otrygg anknytning. De tidiga åren är helt avgörande. Den kärlek och den närhet man investerar i sitt barn de första åren bygger en grund för barnets känsloliv för resten av hen liv. ”En individ som formar en trygg anknytning under spädbarnstiden behåller ofta denna trygghet genom livet (Fonagy, 1996) […] Däremot, om en individ med otrygg anknytning utsätts för påfrestningar, då ökar risken för psykisk ohälsa.”.
Här har jag skrivit om hur skrikmetoder påverkar barnet. Här är ännu en text.
Vilda barn beskriver min ståndpunkt väl när hon skriver så här:
Det är inte mitt mål att få ett lydigt, fogligt och dämpat barn. Jag vill att mitt barn ska få lov att visa starka känslor, det är sån han är. Barn behöver hjälp med att hantera sina känslor, känna på dem, förstå dem, sätta ord på dem. De behöver inte få sina känslor förnekade, ignorerade och förlöjligade.
Jag håller med om allt du skriver och det gör fysiskt ont i mig när jag tänker på hur illa barn behandlats efter rekommendationer från människor man litar på. Jag har läst boken Växa inte lyda av Lars H Gustavsson och den gav mig ett inre lugn och en tro på mina instinkter. I ett kapitel beskriver han att han glatt berättat för en grupp lyssnare om ett ålderdomshem som har samma metoder som Anna Wahlgren, fast för de äldre, och när han sagt att han tänkte skicka sin mamma dit blev alla lyssnare riktigt upprörda. Så behandlar man inte en människa! Men det är just så många har behandlat sina barn, eftersom de läst eller hört att det är så man ska göra. Bättre egentligen att inte läsa så mycket utan att lyssna på sitt hjärta. Vill man läsa något, så ska man läsa Lars H Gustavsson! Hans böcker ger en frihet att lyssna på sig själv, inga förmaningar, inga metoder, eftersom metoder behövs ju inte om det inte finns några problem att lösa. Och det är väl egentligen inget problem att ett barn vill vara nära när det ska sova på kvällen? Det är väl helt naturligt!
Tack för att du upplyser, Lin!
Fast det var väl inte någon skrikmetod direkt som Felicia upplever sig kränkt av. De flesta av oss som är födda på den tiden (1960-talet) fick aldrig sova intill våra föräldrar. Det Felicia ser som grundproblemet är väl snarare alkoholism. Om rätt ska vara rätt.
Jag är helt emot s k skrikmetoder men jag tvekar till kopplingen du gör i denna blogg.
Jag kommenterar som sagt inte boken utan folks förvåning över att AW inte varit en mönstermor. Det förvånar inte mig.
Jag kommenterar även folks förvåning över att ett utsatt barn berättar sin historia.
Jag kommenterar dessutom skrik- och sömnmetoderna i stort – eftersom det är vad AW försörjer sig på. Och som jag tycker säger en del om personen ifråga, oavsett om hon använt metoderna på sina egna barn eller inte.
jag tycker också det är helt vedervärdigt. jag har tidigare skrivit ett inlägg om hur det skulle se ut om man behandlar vuxna på samma sätt:
http://blogg.mama.nu/myfavorite/2011/11/29/vill-du-bli-utsatt-for-skrikmetoder/
Håller helt med Helena, ska man läsa nåt, då ska det vara Lars H Gustavsson!
Alla barn är inte lika. Det är något jag ofta läser här och även i Amningshjälpens blogg, båda bloggar som jag tycker mycket om. Men det finns en viss enkelspårighet som inte stämmer så bra med det som i övrigt skrivs. Just detta med att det hävdas att alla barn är olika, som ett motsatsförhållande till ”skrikmetoder”. Men det känns lite som att ni faktiskt tycker att alla barn är lika när ni säger att (alla) barn då istället mår bra av exempelvis samsovning och ständigt sjalbärande. Jag måste få berätta min historia, om det är nån som orkar läsa 🙂
Jag som person var helt såld på Lars H Gustavsson och Jesper Juul och Dr Sears och liknande. Hela min personlighet skriker AP, tillit till barns egen kompetens och allt sånt där som låter fint och rätt. Och som känns rätt i hjärtat. Jag trodde helt och fullt att alla barn skulle må bäst av att bäras så mycket de ville, sova tätt intill sina föräldrar, äta när och så mycket de ville osv. Döm om min stora förvåning när jag fick mitt andra barn, en liten dotter. Världens argaste unge ❤ Ingenting av det jag kände till och kunde eller ville fungerade! Hon sov högst 6 timmar per dygn, upphackat. Hon åt nästan ingenting och väldigt lite åt gången. Hon skrek och skrek och skrek. Vi kollade upp allt ev fysiskt utan att något hittades. Jag bar och bar och bar, samsov och ammade naturligtvis fritt. Men min lilla flicka började tyna bort.
BVC skyllde bl.a på amningen, att jag borde dra ner på den och att min dotter då skulle börja äta annat. Det här var när hon var väldigt liten, så "annat" innebar alltså ersättning. Jag gjorde faktiskt ett försök efter en massa tjat från vår sköterska, men min dotter ratade ersättningen helt. Vilket jag i hemlighet var glad åt, eftersom jag egentligen inte trodde att det var amningen som var problemet. När min dotter blev äldre så började vi med fast föda utöver amningen. Samma där, hon åt max nån tesked åt gången.
I alla fall, när min dotter var 7 månader gammal sov hon fortfarande inte tillräckligt. Hon gick inte upp i vikt och såg ut som en riktigt sjuk individ hela hon. Helt grå och blek och matt. Och hon skrek fortfarande. Hela dagarna och hela nätterna.Jag hade redan sagt nej till såväl amningsavslut som att testa 5 minuters metoden, vilken kändes så långt ifrån mina värderingar som det bara gick.
Vi blev rekommenderade sömnmedicin. Till en 7 månaders liten unge! då förstod jag att jag måste tänka om. Jag kollade upp saker som jag inte egentligen trodde var nåt för mig. Att bara låta barnet skrika sig till sömns gick helt bort. Till slut bestämde jag mig för Anna Wahlgrens "Sova Hela Natten-kur". Där bekräftar man ju i alla fall barnet först med fysisk kontakt och sedan med sin röst, till skillnad från att bara försvinna från barnet. Det blev så klart en massa skrikande. Jag kräktes några gånger av ångest för vad jag utsatte min dotter för. Men faktum kvarstod, hon brukade ju skrika lika mycket när hon låg på eller bredvid mig också. Efter de första tre nätterna, då jag och min man vakade (min äldre dotter fick sova borta under dessa nätter) och ramsade och buffade, så hände det, min dotter började äta ordentligt! Och några nätter senare så sov hon flera timmar i sträck! Och sen helt plötsligt började hon ta sammanhängande tupplurar på dagen också! Hon började gå upp i vikt, hon började se normal ut i hyn och hon började skratta 🙂
Nu är min dotter 11 månader och sover 11 timmar per natt. Hon vaknar ibland till nån gång och då ramsar vi utanför hennes dörr vilket hon nöjer sig med och somnar om. Hon ammar friskt och glatt och har gått upp jättefint i vikt. Men det allra bästa är den relation vi nu har. Min dotter som tidigare bara skrek oavsett om hon stod på golvet eller satt i min famn, väljer nu själv att komma fram och kramas. Och hon väljer själv att gå ner på golvet igen för att till exempel leka eller "hjälpa till" med nåt jag håller på med.
Min äldsta dotter var ett klockrent sjal- och samsovningsbarn. Hon mådde bra av det och jag älskade det. Min yngsta dotter var och är alltså helt annorlunda. Hon vill ha strikta rutiner och säger själv till om vi inte håller sov- och mattiderna på minuten (ingen överdrift, det handlar om max 5 minuters avsteg så blir hon tokig). Hon frodas och växer och är världens gladaste och roligaste unge så länge vi håller på vanorna.
Så alla barn är inte lika. En del behöver "skrikmetoder" medan andra mår bäst av att få bara vara. Jag har en av varje sort och kommer aldrig mer att fördöma metoder som jag inte helt känner till.
Ursäkta mitt jättelånga inlägg, men vill gärna ge en bild av "det där andra" sättet, som av många anses som barnmisshandel. För mig skulle det vara förkastligt att behöva droga mitt barn, och väljer då heller några nätters skrik än att ge medicin. För än en gång, jag hade ju testat annat innan!
Tack för att jag fick ta upp plats. Som sagt, jag älskar denna blogg och följer den slaviskt, men allt är inte svart eller vitt. Jag skulle kunna skriva ett liknande inlägg till någon som hårt förespråkar AW och 5 mm också, eftersom svart/vitt tänkande är precis lika vanligt förekommande där. Där ses man många gånger istället som konstig om man väljer att långtidsamma 🙂 Jag har alltså kört SHN och långtidsammar ändå. Min äldsta dotter ammade jag till exempel tills hon var 3,5 år och jag har inga planer på att avveckla amningen med min 11-månaders heller.
Vänliga hälsningar! Anna L.
Tack för ditt inlägg!
Jag tycker att det låter som att ni har en fin relation, det låter som att ni verkligen lyssnar till er dotter och hennes behov och gör allt för att hon ska må bra. Ni har gjort ett medvetet val som ni alla verkar trivas med.
Visst är alla barn olika, alla har olika behov av närhet och rutiner. Men den grundläggande tryggheten och tilliten måste ändå få finnas där.
..och det är här jag vänder mig emot vissa saker i AWs metoder. Tex när man inte får byta bajsblöjor på natten trots sårig rumpa, eller när man ska ignorera ett barn som skriker hysteriskt skräckslagen natt efter natt och mår uppenbart dåligt. När man ska förvägra ett hungrigt barn mat för att klockan inte slagit ett visst klockslag och att man ska lägga nyfödda på magen trots att samtliga barnläkare säger tvärtom med mera. All brutalitet både med ord/röst och handling mot såväl stora som väldigt små barn. Det är här jag tycker att man går över gränsen och sviker barnets förtroende. Och det är de här delarna jag kallar vanvård och barnmisshandel.
Vad var det för medicin du blev erbjuden?
/Lin
Tack 🙂
Nä, jag vet inte eftersom jag blev skrämd och inte ville höra mer om medicinering innan jag kollat upp alla andra alternativ. Det är säkert så att det finns mediciner som är anpassade för småbarn och många har säkert blivit hjälpta av dem, men jag är så anti-medicinering själv att jag backade direkt förslaget kom upp =/
/Anna
Tack Anna för att du visar på att det finns flera sidor!
TACK! Äntligen någon som skriver det jag också undrar över. Varför är inte någon förvånad? Och hur kan man försvara människan?
Kanske kommer vi inte ”Kejsarens nya kläder” närmare än så. Bara det att barnet hunnit fylla 44 år.
Sen skulle jag vilja slå ett slag för något jag har svårt att hitta i föräldratexter, böcker osv.. nämligen hur försoningen ser ut. Hur gör man som förälder när man (vilket många gör) sitter där och vet att man är den sämsta människan på jorden.
Finns ingen livbåt där att ta en till hamn kommer man inte ha något annat val än att krampaktigt hålla fast vid relingen ute till havs.
Hej
Tack för en underbar blogg som jag ofta läser! Jag är en förstagångsmamma och hade en tuff start med amningen, min BVC sköterska rådde mig att ge ersättning före amning, eftersom hon inte gick upp tillräckligt snabbt enligt kurvan, hon gick konstant uppåt och tappade aldrig i vikt, men det var tydligen inte tillräckligt. Denna sköterska var så nära att förstöra hela min amning, som jag hade sett så mycket fram emot, men jag kämpade på och min lilla tjej blev helammar tills hon var 7 månader, nu är hon 8 månader och har så smått börjat att intressera sig för annat, jättekul! Men jag vill amma länge!
Jag ville bara säga att jag är så sjukt besviken på bvc, vid senaste träffen om sömn lämnade de ut foldrar om 5-min metoden, fast bara till låns, de får väl egentligen inte göra det, nu har två mammor kört denna metod på sina små pojkar och jag mår så dåligt över detta. Men vad kan man göra? Får BVC lämna ut och rekommendera denna metod? Inga av barnen i vår grupp hade några större sömnproblem, utan det går ju upp och ner hela tiden, men man känner sig så tvingad till att allt ska vara så bra och att om ens bebis sover hela natten, då är man en duktig förälder. Jag har dock gått emot allt detta, samsover med min dotter, ammar fritt och lyssnar på mitt barns signaler.
Tycker det är sorgligt att BVC prackar på förstagångsföderskor denna metod, när det egentligen inte finns nåt problem, vad kan man själv göra för att förändra detta?
Hälsningar
Malin
Hej!
Just detta med inbyggda instinkter skrev jag om i artikeln http://kaxigt.com/2009/05/anna-wahlgren-sjalvutnamnd-supermorsa/ redan 2009.
Nu har posten fått liv igen och ni kan följa den från följande kommentar: http://kaxigt.com/2009/05/anna-wahlgren-sjalvutnamnd-supermorsa/comment-page-1/#comment-19564
Är ni med mig eller emot mig? Konstruktiv diskussion önskas!
ps, jag har länkat till denna blogg och denna artikel i mitt svar.
mvh/Lena