När jag var gravid första gången skaffade vi hem en spjälsäng. Vi ställde den vid fotändan på sängen och jag bäddade den så mysigt enligt konstens alla regler.
När bebisen föddes visade det sig att jag tyckte att det var himla mysigt (och praktiskt) att ha henne alldeles nära hela natten. Hon behövde aldrig vakna och bli rädd och leta efter mig, jag fanns alltid där inom räckhåll, och hon somnade tryggt om. Och jag kunde lyssna på hennes små andetag, sniffa på henne och se henne hela tiden. Jag kunde inte ens tänka tanken att lägga henne ifrån mig, att lägga henne i en egen säng med en avgrund mellan oss. Aldrig. Hela min kropp sa att det var fel.
Spjälsängen blev en mellanlandning för den rena tvätten på väg till garderoben och allehanda gosedjur och böcker.
När bebisen fyllt ett år stod det klart att den där spjälsängen aldrig skulle komma att användas till det den var tänkt från början. Den såldes oanvänd.
Elsa sov hos oss på nätterna och ingen av oss ville ha det annorlunda.
När Elsa fyllde två år skaffade vi en riktig säng till henne och ställde den vid fotändan på vår säng. Hon kunde själv välja var hon ville sova. Ibland sov hon i sin säng, ibland hos oss.
Fortfarande idag gäller samma sak. Hon väljer själv var hon vill sova, hos oss eller i sitt eget rum.
När lillasyster föddes struntade vi helt i det där med spjälsäng. Självklart samsover vi!
Att samsova är det bästa för oss och jag kan inte tänka mig att ha det på något annat sätt. Dels därför att jag tycker att det är oerhört mysigt. Och dels därför att jag är trött och lat på natten. Både Minea och jag sover mycket bättre när vi har tillgång till varandra, hon sover hela natten utan att vakna, hon äter i sömnen. Och jag sover så gott på oxytocinutsöndringen i samband med amning.
Att samsova eller inte är helt upp till var och en. Men om man känner som jag, att man vill ha sin bebis nära, så är det viktigt att veta att det är helt okej.
Det finns en del som påstår att det skulle innebära en risk att samsova, till exempel vårt bvc som förespråkade femminutersmetoden (!) när Elsa var liten.
Sanningen är att risken ökar enbart om föräldern druckit alkohol, rökt eller tagit droger i samband med samsovning. (Föräldrar anses inte kunna ta in så mycket information, så en förenklad variant, att det helt enkelt är farligt att samsova, sprids i stället.). Men så länge man samsover på ett säkert sätt så är risken för plötslig spädbarnsdöd betydligt lägre vid samsovning än om barnet sover i egen säng i eget rum. Här och här kan du läsa två bra artiklar i ämnet.
Säker samsovning kan se ut så här:
- Barnet sover på rygg.
- Föräldern använder inga droger och har inte druckit alkohol.
- Man låter ingen röka i närheten av barnet.
- Dela inte täcke med barnet och var försiktig med duntäcke och fluffiga kuddar, gosedjur i sängen osv.
- Sov i sängen. Inte i soffa, saccosäck, dagbädd och dylikt.
- Undvik överhettning av barnet, ha lagom med kläder på hen och ha ett svalt sovrum.
- Se till att det inte går att ramla ner eller bli klämd mellan sängarna eller mellan säng och vägg.
Man kan samsova i samma säng eller med en annan säng (till exempel en spjälsäng med ena spjälsidan borttagen) i kloss längs sidan på sängen.
För min del har barnens sömn aldrig varit ett problem.
Båda mina flickor har ett ganska litet sömnbehov, de sover cirka 10 timmar per dygn. Minea sover oftast sammanhängande och Elsa (när hon var bebis) sov väldigt korta stunder, när hon fyllt ett år sov hon för första gången fyra timmar i sträck. Jag väljer att inte se detta som ett problem utan som ett personlighetsdrag. Alla i familjen mår bäst av att vi förhåller oss till det som det nu är istället för att försöka strida och bråka om det.
Jag vet dock att många ser på det annorlunda och det finns många olika sömnmetoder att använda sig av för den som vill styra över sitt barns sömnmönster. Till exempel Elizabeth Pantleys ”Somna utan gråt” som är en mild variant med respekt för barnet.
Den värsta metoden som just nu förespråkas är femminutersmetoden. En metod som är att likställa vid barnmisshandel.
Detta är en metod som går ut på att kränka barnet till tystnad. Barnet ska ignoreras känslomässigt, man ska inte trösta och inte ge kroppskontakt. Barnet lyder och tystnar av ren uppgivenhet och förtvivlan på bekostnad av att hen tappar tilltro till sin omgivning. Detta är en djupt kränkande handling som strider mot FN:s barnkonvention.
Sjukt nog förespråkas detta bland annat på bvc och senast idag hörde jag barnpsykologen Jenny Klefbom sitta i TV4s nyhetsmorgon och förespråka denna kränkande metod för att ”lära” en sjumånaders bebis att sova.
Läs mer här.
Jag har aldrig förstått varför det ska vara så viktigt att lära barnet att somna själv och sova i eget rum! Vad är grejen? Det är rätt vanligt att vuxna människor sover tillsammans, i samma rum, varför ska barn tvingas sova ensamma? Hur ska det lilla barnet få ihop tillvaron om föräldern är lyhörd och kärleksfull på dagen men frånvarande och avvisande på natten?
”Samsovandet har inte funkat riktigt på ett tag, eller egentligen sedan början. Visst är det mysigt men ganska obekvämt ibland. Jag har försökt få honom att sova i egen säng många gånger, men han kan helt enkelt inte sova ensam utan ligger vaken och gnäller tills jag går och lägger mig bredvid honom. Att få honom att sova i sidosäng funkar inte heller, han bara rullar över och kryper intill mig hela tiden.
I går natt fick jag nog och bestämde helt enkelt att han får nöja sig med närheten han får på dagtid, så för första gången sov han hela natten i egen säng, i ett annat rum, och det var helt underbart!
Vi sov gott hela natten och jag och bebisen stornjöt av att kunna sträcka ut oss ordentligt i den stora sängen. Själv sov han också bra och vaknade utvilad för första gången sedan bebisen föddes! Hurra!
(Fast han sa ändå att han saknar oss för mycket, så jag tror inte att han kommer att ge upp drömmen om att samsova riktigt så lätt. Närhet och kärlek är viktigast ändå, tycker min man.)”
Var helt emot samsova innan jag fick barn för jag var så rädd att jag skulle rulla över henne. Tilde har sovit i sin säng 4 gånger men aldrig på natten utan när hon vilat på dagen… Jag kan nästan inte somna utan att jag har henne nära så att jag hör att hon andas…får se hur jag gölr längre fram men just nu vill båd jag och Emil ha henne i våran säng… Tycker att alla som använder femminutersmetoden inte borde få ha barn.
Varför skaffar folk barn om det är sååå jobbigt.
Vilket bra inlägg! Jag ville absolut inte samsova, men min son tyckte annorlunda. Redan första natten hemma ratade han den fina vaggan som stod bäddad åt honom och skrek om han inte fick sova med – helst PÅ – mig. Så då fick det bli så… Nu har han en spjälsäng som står intill vår säng, men den fungerar mest som fallskydd eftersom jag trivs bäst med att ha honom nära.
Och visst kan det vara jättejobbigt att bli väckt många gånger per natt, men jag dör nog hellre av sömnbrist än tar till något som 5-minutersmetoden! När jag sa till BVC att min då 5 månader gamla son inte sov hela natten sa sköterskan att det ska man göra i hans ålder och om det inte gav med sig skulle jag få ett schema av henne. Tyckte det lät väldigt otäckt och sa att det är nog inte riktigt vår stil…
Jättebra skrivet!
och jag skrattade gott åt berättelsen på slutet
Hej!
Vi samsover också med vår son som är 15 månader. Fungerar jätte bra. Varför vi har börjat fundera i andra banor är för vi vet inte hur vi ska göra när vi har barnvakt över natten åt honom. Än så länge har vi bara haft barnvakter på kvällarna. Känns olustigt att skaffa barnvakt som ska samsova med lillen, och givetvis tvärtom, han tycker nog också det känns förvirrande att ha någon annan i sängen! Hur gör ni?
Hej! Utan värderingar om bättre eller sämre så kan jag bara berätta om hur just vi har gjort i vår familj.
Vi har valt att inte ha barnvakt på natten innan vi känt att vi (alla inblandade) varit helt trygga med det. Och när vi har barnvakt på natten så är det antingen mormor eller farmor och med dem vill Elsa gärna sova tillsammans. (Minea har vi ännu inte lämnat och kommer inte göra det förrän hon känner sig trygg med det.)
Hoppas att ni hittar ett sätt som fungerar för er!
Äh, man ska göra som man känner för. Min dotter har heller aldrig använt sin spjälsäng.. Hon var ALLTID hos mig när hon var bebis… Idag är hon snart 12 år och en väl fungerande, socialt kompetent, empatisk, självgående tjej som ligger klart över medel i hjärnkapacitet.
[…] är sällan den samma som föräldrarnas. Barnet ska sova på rygg eller på sidan i samma rum (eller i samma säng) som en förälder, för att man tidigt ska kunna svara på amningssignalerna även under […]
Hej!
Hur gör du vid barnets insomnande? Vi sover tillsammans från och med mitt barns första uppvaknande, men går och lägger oss på olika tider. Oftast somnar mitt barn vid bröstet men ibland i sin egen säng till tonerna av en speldosa och mig sittandes bredvid. Tyvärr ibland inte helt utan gråt.
Tusen hjärtliga tack för en underbar blogg!