Grattis till barnbarnet!
Att få barnbarn kan vara fantastiskt, känslosamt, spännande och oroligt på samma gång. Precis som när man själv får barn fast ändå annorlunda.
Kanske känns det som att man vill hjälpa till med det lilla barnet, men att det är svårt att veta hur man bäst ska erbjuda sin hjälp.
Man tänker kanske att man sitter inne med en väldig massa information om hur saker och ting ska skötas, eftersom man själv har varit i situationen en gång i tiden.
Eller så tänker man kanske att man inte alls vill lägga sig i, att barn och barnbarn ska få vara helt i fred tills dess att de själva ber om hjälp.
Den nya familjen behöver ofta lite tid att lära känna varandra och de nya rutinerna, och lugn och ro, den första tiden. Det är minst sagt omvälvande när en ny familjemedlem äntrar världen. Man kan känna sig förvirrad av alla olika råd och tips man får överallt. Och det kan för vissa kännas överväldigande att plötsligt vara bunden och att ha ansvar för en annan människa dygnet runt. Det är mycket att smälta.
Det kan vara jätteviktigt att känna att man har stöd från omgivningen i den här situationen, kanske speciellt från den närmaste familjen med mor- och farföräldrar i spetsen.
Om det är så att mamman vill amma så vet man i dag att stödet från omgivningen spelar stor roll för hur amningen kommer att gå.
Det är inte alltid så lätt att amma, det kan ta tid att få det att fungera. Och när man sitter där i soffan och kämpar med sin nya bebis och med amningen de första veckorna så är det de stöttande och positiva orden man behöver höra. Och hjälp med praktiska saker, ren marktjänst, som oftast gör den bästa nyttan.
Många kvinnor känner en oro för om de kommer att kunna amma, om de har tillräckligt mycket mjölk, om barnet går upp i vikt som det ska, om de ammar för mycket eller för sällan, om de gör på rätt sätt och så vidare.
Frågor som ”Ska hen amma nu igen?”, ”Är du säker på att du har tillräckligt med mjölk?”, ”Sover hen hela natten?”, ”Ska du inte lära hen äta från flaskan för säkerhets skull?” ”Ammar hen fortfarande? Vill hen inte ha potatis istället?” och så vidare undanbedes vänligt med bestämt. Allt detta kan vara välmenande frågor men kan upplevas väldigt stressande.
Om man själv inte har ammat eller om man ammat under stränga förhållningsregler (som fyratimmarsregeln) kan det vara svårt att ta till sig dagens rekommendationer om fri amning.
Men forskningen går framåt och i dag vet man att fri amning är det bästa både för barnet och för mamman. Människobarnets mage mår bäst av små mängder mjölk ofta och mjölkproduktionen ökar ju oftare man ammar. För att uppehålla en tillräcklig mjölkproduktion bör man amma på barnets minsta, första, signal. Man ska inte fundera på om barnet borde vara hungrig eller inte, bebisens mage fungerar inte som den vuxnas. Och man kan inte kan skämma bort ett barn med kärlek och närhet.
Man vet också att barn ökar i vikt i sitt eget tempo, det viktiga är att de följer sin egen kurva. Barn som ammas kan gå ner mer i vikt under de första veckorna och kan ta längre tid på sig att nå födelsevikten än flaskuppfödda barn. Detta är helt i sin ordning. Det är okej att minska upp till 10% av sin födelsevikt, om barnet minskar väldigt mycket kan mor och barn behöva extra amningsstöd och hjälp.
Bröstmjölken innehåller allt det lilla barnet näringsmässigt behöver. Om barnet skulle ha svag viktuppgång är det i första hand amningstekniken (hos både barn och mamma) som behöver justeras för att optimera mjölkintag och produktion. I andra hand är det symptomen (viktnedgång) som behöver tas om hand och då är det på läkares eller sköterskas inrådan.
Angående nattamning så finns det nu forskning som visar att amning nattetid kan öka mjölkproduktion, dessutom kan bröstmjölken skydda mot karies.
Och när det gäller hur länge man ammar och när man introducerar fast föda så är det helt och hållet upp till var och en. Men det finns både svenska och globala rekommendationer man kan snegla på om man vill. Den svenska rekommendationen lyder: Amma exklusivt (uteslutande) i sex månader, amma därefter delvis i 1 år eller längre. WHOs globala rekommendation lyder: Exklusiv amning i sex månader, amma därefter delvis i 2 år eller längre. (Notera alltså delamning i två år som minimum, inte som maxgräns.) Så om barn och barnbarn väljer att fortsätta amma efter matintroduktion så är det inget konstigt alls.
Kanske känner man att man behöver rättfärdiga eller försvara sig om man själv inte ammat. När ämnet kommer upp igen kommer de egna känslorna och tankarna till ytan.
Om barn och barnbarn väljer att amma, även om mormor eller farmor inte gjorde det, så är det inte i kritik mot densamma. Absolut inte. Lika lite som det är i kritik vi idag använder bilbälte, solskydd och inte röker inomhus, trots att det såg annorlunda ut när vi var barn.
Kära mor- och farföräldrar, tack för att ni gjorde ert bästa när vi var små. Nu är det vi som gör vårt bästa med våra små men vi behöver fortfarande ert stöd och er kärlek.
Ni är fortfarande behövda.
Mycket bra inlägg! De första månaderna fick jag ofta höra, framför allt från svärmor, ”han kan väl inte vara hungrig igen redan?”.
Även om det var välmenat och hon inte försökte hindra mig från att amma kändes det obehagligt och nästan som om jag borde be om ursäkt för att jag ammade ofta. Jag är glad att jag är tillräckligt tjurskallig för att inte lyssna för mycket på andras råd, och jag visste dessutom att svärmor hade haft svårt med sin egen amning. Med nästa barn ska jag stänga öronen helt och amma precis som jag vill.
Även min mamma hade problem med amningen men lät mig sköta min amning själv. Nu har vi ammat så länge att ingen orkar lägga sig i längre, och både svärmor och mamma är förvånansvärt stöttande med tanke på deras egen amningserfarenhet.
Min pappa var också kritisk mot fri amning och tyckte att jag skämde bort sonen. Nyligen kröp det fram att han själv ammades upp i 5-årsåldern. Ha!
Hurra vilket bra inlägg!
Jag har först i efterhand förstått vilken tur jag hade i början, då min man skötte allting så att jag kunde fokusera på amningen. Det tar verkligen mycket av en. Svärmor har varit bra på det viset med, de gånger hon har varit här. Men inte min mamma, skumt nog.
Alltså, det där med smakisar … Jag vet inte om det är nyfikenhet eller en önskan om att få mata som driver dem. Men varje samtal nu tas det upp. När ska han få potatis (svärmor) och mosad banan (pappa)? Trots att jag sagt ett flertal ggr att vi planerar att helamma i minst 6 mån och sedan se om plockmat är intressant.
Bra skrivet! *delar*
Bra skrivet!
Ska länka detta till mina föräldrar, bra läsning för dem. Försökt förklara min ståndpunkt/mitt agerande/vår amning men svårt då jag möts av en mor som anser amning av större barn ( typ äldre än 6 mån) är lite sjukt och äckligt, min mor som själv inte ammade p g a att hon inte hade tillräckligt med mjölk till något av oss barn… ja, listan är lång! Jag är dock säker i min amning men har en syster som nog ”dukade under” p g a alla dessa ”nyklassiska” orsaker som jag upplever det. Var är alla som AMMAR!!?? Alla i min bekantskapskrets har för lite mjölk, ger napp, ger ersättning, mjölk som sinar, bebisar som inte klarar sig på mjölken, och alla slutar vid +/- 4 månaders ålder p g a att de inte har tillräckligt med mjölk. Och detta är mammor som besöker BB och BVC från norr till söder. Vad är det för fel?
Kan du inte skriva ett liknande inlägg om amning av lite äldre barn?
B är ju bara 14 månader gammal men släkten har påpekat det här med amningen länge nu. De tar ju för givet att han har slutat att amma och när de sedan förstår att han gör det fortfarande gör det kommer de dumma kommentarerna.
Vi vill amma så länge som möjligt, nu pratar vi om år liksom, och struntar egentligen i deras pikar.
Jag tror att i ditt ”fall” Lin så gäller det inte mor- och farföräldrar, för vi är alldeles för upplysta och morderna vi är en yngre generation, jag skulle tro att du får gå ytterligare en generation längre bak för att hitta sk bakåtsträvare 😉
Jo, men nu är inte den här texten riktad till er. 😀 Det är en allmän text och det hade lika gärna kunnat stå ”Kära vänner/omgivning/samhälle” osv.
Att man blir kritiserad och ifrågasatt som nybliven mamma, speciellt när det gäller amning, är tyvärr ett faktum.
(..och visst har även du höjt på ögonbrynen över att Minea fortfarande ammar? 😉 )
Min föräldrageneration innehåller iaf en del bakåtsträvare, precis som min egen generation. 😉 Fast i många fall tror jag att ”Va?! Ska han äta nu igen?” är något de säger bara för att ha något att säga.
Jag hade som sagt lite problem med svärmor hon började tjata redan när Tilde var fyra månader att – ska hon inte få smaka lite på det vi äter, men lite skadar inte, hade det inte vart skönt om hon åt vanlig mat osv. Jag sa nej för jag vill helamma i sex månader och hon behöver inte smaka på våran mat. Men det är ibland svårt att fatta för vissa.
Det här brevet hade jag behövt för 10 år sen när jag fick mitt första barn….. Varje gång jag lade sonen vid bröstet tittades det på klockan och jag överöstes med kommentarerna du nämner. Med första barnet upplevde jag det som oerhört jobbigt, med andra barnet vågade jag äntligen säga ifrån på skarpen och med tredje barnet hade svärmor insett att det inte var nån idé att säga nåt… 😉 Fick till slut ett ”erkännande” från hennes sida, att hon nu insåg att hon gjorde fel mot sina egna barn när hon ammade dem strikt var 4:e timma och lät dem skrika däremellan. Tycker det var starkt av henne att faktiskt erkänna det efter allt hon hade sagt till mig!
[…] har funnits ett brev till mor- och farföräldrar, samt en text till omgivningen i stort sedan tidigare här i bloggen. Men det fattades ju ett brev. […]
Fatastiskt bra skrivet Lin!! I mitt fall har min mamma bara varit glad att jag slapp ha det som hon hade det. Hon blev så stressad av fyratimmarsregeln med mig, sitt första barn. Jag kan se hur stressen lyser i hennes ögon när hon berättar om det, nu 35 år senare!! Men hon ”fuskade” , ammade i hemlighet, som många gjorde för att hon inte stod ut med att låta mig gråta. Men tyvärr övertalades hon att sluta amma mig vid 6 månader….
Och sen fick jag flaska och en massa hål i tänderna!
Fast även jag har nog fått kommentarer som ”är hon hungrig igen” och jag har fått förklara att jag tänker amma länge.
Kram!
Tack! ❤
[…] Brevet till mor- och farföräldrarna […]
Det här inlägget ska jag nog ge till min kära mor 😉
Så bra skrivet! Har delat på FB och hoppas att så många som möjligt som väntar barn och barnbarn läser. 🙂